Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
¾
Celander: ä>d i fornisl. o. fornno.
handen (annalerna för 1319—21, s. 152) i sunar, Straunäum, ärap
(nordr). Att nr dessa skrivningar draga några säkra slutsatser om
ett sammanfallande av 3 och d efber l, n torde emellertid knappast
vara möjligt. (Jfr åvan om d for d.)
Frissbök (AM. 45 fol. - från början av 1300-talet). Å
fac-similet i Antiqnités Russes I förekomma formerna Jcvlpa, dvalpiz.
Enligt Ungers ed. (Kria 1871) skrives efter l, n i kort stavelse i
regeln p: skÜpi, dvalpiz, fiolpi etc. (25 former antecknade); mera
sällan ä: skiláo, sponåo, Vindr, Vinåom (6 gr). Men också d (d):
pret. poldir (1 gg), Vindr (antecknat 6 gr mot Vinär 3), Vinda
(3 gr), Vindom (1 gg: 3 1 gg), Vindland (9 gr). Att formerna med
p äro de vanligaste är egendomligt nog, då eljes (t är den avjort
mast använda beteckningen för judet ff. T. ex. å facsim. («=» hdskr.
sp. 3, 4) betecknas ä ca 90 gr med typen d mot 15 med p. p*
formerna äro därför sannolikt att betrakta som avskrivna former.
Gentemot 3 åter (efter l, n i kort stavelse) står d i majoritet, även
om man bortser från ordet Vindland, som ju intager en särskild
ställning. Betydelsen av dessa d-skrivningar göres dock
tvivelaktig genom förekomsten av d för ä — om än mindre vanlig —,
som utvisas av facsimilets skrivningar styrdo, ftodir, niardar, ha/di,
skada (i Ungers text återgivna styräo etc.) Likaså vore det ju
tänkbart, att d i Vindr kunde införts från Vindland. Av
skrivningar med d för d har jag antecknat från Ungers ed. kennäo
(s. 336), kennäi (s. 339), annäapiz (s. 341). — Efter m, Ig, ng
endast former med 3 antecknade : vegsemå, fylgäi, hengcti.
Handskriften AM. 748 4: to (från tiden 1300-25) är den
första, där övergången av ^>d efter l, n i kort stavelse, efter m och
Ig med full säkerhet låter påvisa sig. Här skrives, enligt F.
Jonssons ed. (av blad 1—6, Brudstykke af den ældre Edda, i
fototypisk og diplomatisk gengivelse Kbhn 1896) vndi s. 116 dunêi s.
2»2 fiwld s. 64 och 6 8, figld s. 10 15, dulda s. 10 12, taldi s. 11 21,
gldr s. 12 15,25; fylgdag s. 17; dœmdag s. 115; glvmdv s. 11 iu.
Judvärdet d är här obestridligt, då ingen gång eljes d
förekommer « 3 *).
Förhållandena i Hauksbök (början av 1300-talet) äro
återigen mindre klara på grund av handskriftens mera vacklande
ortografi. F. Jonsson i sin redogörelse för ortografien i partierna av
Hauks egen hand (Oldskriftsselskabets ed. Kbhn 1892-96, s. XLI)
framhåller, att här — *¾ modsætning til norsk skrivemåde^ — "<T
findes ofte i subst. fem. på -5" samt i imperfekta af svage verber:
— lengäar, sœmäina, skUäi 116 28, 193 7 (skildiz 24 29 osv.) siglcti
1119,21 osv., taldi, dvlävz, ävaldfrz, fylgäi, gleymäv, dreymäi osv»
samt i ord som stulM, fioläa, eflä, ynäi" 2). — Vad särskilt ställ-
’) Diplom, täxten s. 6, so står stavöva men fotolitograf. bladet har
sammastädes ett tydligt stavàva.
a) Detta är ett av huvudskälen, varför F. Jansson hävdar att
Hauks-boks ortografi är "på det nœrmeste rent isländsk" (1. c. s. XXXV f., s. XLVI.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
