Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: ct>d i foraisl. o. fornno. 55
ett slags hyperortografisk strävan än tvärtom. Jfr förhållandena
i t. ex. fno. homilieboken efter övergången i fno.
Det resultat, till vilket jag kommer genom undersökningen
av de fno. och isl. handskrifterna, blir alltså följande, för att här
sammanfatta det föregående:
Övergången av d>d efter l,n i lång stavelse (typerna
felide—kennde, huÜd(e)—synde och efid{e)—girnd(e)) är förlitterärt
genomförd så väl i isl. som fornnorskan. — De dubbelformer med et,
som framstå vid orden huild, sœld, bero på analogiskt inflvtande.
Liknande dubbelformer i ord där l, n föregås av kons. (vilka där
den föregående kons. är r, uppträda redan i de älsta handskrifterna,
där den är v eller g först i yngre handskrifter), bero på en
sekundär utveckling, i det l, n bortfallit i trekonsonantism (i former
som girnde, eftdé) och därefter d z> S efter r, v, g.
Efter supradentalt l, n i kort stavelse (typerna valde, syna)
är övergången i fno. genomförd redan på de älsta handskrifternas
tid, men spår av äldre ä kvarstå. Sannolikt har utvecklingen <?;> d
här försiggått omkr. 1150. — I isl. språk kvarstod däremot S i
denna ställning till omkr. 1300.
Efter dentalt l, n i kort stavelse tycks däremot övergången
d>d i isl. vara inträdd redan på de äldsta handskrifternas tid,
ca 1200 (Formerna skal-du, mun-du.)
Övergången efter m har både i isl. och fno. varit ungefär
samtidig med den efter (supradentalt) l, n i kort stavelse. Efter
Ig, ng tycks övergången, åtminstone i fno., ha följt en smula
senare. — Förmodligen samtidig med övergången i dessa senare
ställningar är den efter Iv och mb, ehuru det tillgängliga
handskriftsmaterialet här är allt för obetydligt, för att en bestämd datering
skulle kunna vågas.
VII.
Den andra huvudkällan för tidsbestämning av judövergången
av ff>d efter vissa konsonanter — en källa som av Kahle först
framdragits och bearbetats — är skalderimmen. Rimpar av
typen ISt: Zd, dvs. där en förbindelse let, som uppkommit först
genom synkope av en mellanvokal, tycks stå assonerande mot en
ursprunglig förbindelse lä, vilken redan vid ingången till
vikingatiden övergått till ld (på 700-talet, enligt Aisl. Gr.3 § 227 anm.),
eller en på samma sätt uppkommen oursprunglig förbindelse nä
mot en från urnordisk tid ärvd förbindelse nd (<nd — Aisl. Gr.3
§ 213 anm. 1) — sådana rim tyckas ju (åtminstone då de
uppträda i större antal) giva bevis för att även den yngre
förbindelsen ld, resp. nd, har antagit uttalet ld, nd på ifrågavarande
tidpunkt och i den ifrågavarande ställningen. Då förekomsten av ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
