Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B8 Celander: 3> d i fornisl. o. fornno.
dra alster av den äldre skaldediktningen Finnur Jönssons
undersökning i Arkiv VII s. 312 ff. Delvis avvikande från den äldre
framställningen i Kritiske studier). Det är då att vänta, att
rimtekniken (i fråga om de udda raderna) också i andra avseenden
skall vara mindre fulländad. — Förbindelsen nd förekommer i 104
udda rader, därav tvåkonsonantigt assonerande i 103. Det enda.
undantaget är raden: at Eywefis Qndre, Brage (Gering Kuæ^abrot
s. 23; str. 16, s), vilket fall man egentligen tryggt kan lämna ur
räkningen, då rimlösa udda rader ju i Brages strofer utgöra en
mycket hög procent, och det här förefaller tämligen ovisst, om
något rim alls åsyftats 1).
För jämna värsrader ställer sig statistiken sålunda:
Förbindelsen Id rimmar fullständigt i 175 värser; i följande tycks d
lämnas utanför rimmet: styriar valåi raudu falla, Snorri Sturl.
(Ko-nungasögur s. 28118) och: hiaZdrdrifs a Kyrfia?Zi Jatgeirr (Kgs.
286,8)a). Förbindelsen nd rimmar fullständigt i 254 jämna rader.
På rimstumt d efter n finnas inga säkra exempel3).
Om denna lilla undersökning visar, att någon absolut visshet
för, att en till stammen hörande konsonant-förbindelse alltid i
sin helhet deltager i assonansen, icke finnes, så visar den å andra
sidan också, att ifråga om förbindelserna ld> nd — vare sig nu d
tillhör stam eller ändelse — den approximativa sannolikheten för
ett fullt tvåkonsonantigt* rim är ganska stor4). Sammanställa vi
’) Möjligen har också ett d lämnats utanför rimmet i raden: unz med
yta sinni, Eilifr Gudr. (J>6rsdr. 9, i), "unz" <z und es, här uttalat unds eller
untSj eller, ss. Kahle ifrågasätter (s. 78), unns? I de båda senare fallen
skulle .det inte höra hit.
’) Vid hialdrdrifs kan man ha anledning att vänta en förenkling av
kons.-följden Idrdr; har uttalet kanske varit hialldrifs?
8) Hos Kahle hittas ett rimpar vindsamt: finna Anonym
Heims-kringla (Ungers ed.) 60227. P. Jönsson i sin ed. av Heimskr. III 176
emen-derar emellertid detta ställe till vinnsamt (: finna). Hos Kahle träffas också
bland helrim på ann: an (s. 193) och inn : in (s. 239) manndyrftir : vanda
Einarr Skul., manndráp : landi £orkell Skall, och inndœll: lindis £i6dolfr
Arn. Någon rimlig anledning att icke här räkna d med till rimmet har
man svårt att finna. (Jfr K:s tabell över liknande adalhendingar s. 18.)
*) De i denna statistik anförda fallen av rimstum senare konsonant
giva föga stöd åt den satsen, att "tydliga böjnings- och
avledningskonsonan-tern snarare skulle lämnas utanför rimmet än stam-konsonanter. I intet
av dessa rim är det nämligen ett till böjnings- eller avlednings-ändelse
hörande d, utan i alla ett tUl ordstammen hörande, som är stumt vid
rimmet. Kons. d såsom böjningselement efter l n är dock icke något ovanligt.
Pret. skylde, vilde äro mycket använda i rim (av 39 adalhendingar på tid
hos Kahle ingår vilde i 21), men i intet fall (hos K.) har preterital-kons. d
lämnats utanför assonansen. (Jfr nedan det rimmaterial med oursprungligt
d efter Z, n, som kommer att anföras. Liknande fakta skola komma till
synes vid förbind, let, nä.) De förhållanden som synas tyda på att
böjnings- och avledningskonsonanterna skulle stå i ett mera lösligt förhållande
till rimmet (t. ex. att nom. -r och gen. -s så ofta äro rimstumma) kunna
utan tvivel också bättre förklaras ur andra synpunkter, hvilket emellertid
här ej är tillfälle att närmare beröra. Det må endast anmärkas att,
försöket att giva distinktionen mellan stam- och böjnings- eller avlednings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
