Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: êt>d i fornisl. o. fornno.
59
siffrorna för två-konsonantig assonans ä ena sidan och å den andra
för de fall, där d lämnas utom rimmet, sä bli proportionerna: för
Id 314 mot 6 (eller mot 4, om de båda ex. från dikter med
rimlösa udda rader ej medräknas), för nd 358 mot 1 (eller snarast mot
0, då Brages rim är högst problematiskt). Eller uttryckt i
procent av rimstumt d för båda förbindelserna Id, nd
tillsammanstag-na: omkring 1 °/0 av hela rimantalet. (Om vi icke räkna med de
3 rimmen från Brage, 5i63olfr och Hallfrectr vandr.: 0,6 °/0).
Om vi från förbindelsernas (Id och nd) behandling i det
övriga rimmaterialet f& sluta till deras förhållande vid rim av typen
deuda’Jc : milda, endr : Jcenndu, skulle alltså sannolikheten för att
vi i dessa fall ha att göra med två-konsonantiga assonanser vara
överväldigande stor. Man torde i själva värket vid bedömandet
av dessa rim tryggt kunna gå ut från den grundsatsen, att man
visserligen så länge ett rimpar av typen Id: äldre Id (nd: nd) står
helt enstaka, har rätt att räkna med den möjligheten, att den
senare konsonanten icke deltager i assonansen, men att däremot
detta betraktelsesätt knappast låter sig tillämpas på ett flertal
rim, däri förbindelsen Id: nd ingår (mot äldre la, nd).
Dessa allmänna resultat rörande behandlingen av
förbindelserna Id, nd i skalderimmen kompletteras på ett lyckligt sätt (i
fråga om rim av Id: Id, nd: nd) av rim materialet, däri ingå ord av
typerna väldi, synd. Såsom nyss anfördes, ha vi nämligen här
tillfälle att direkt konstatera, huru en övergång av ld>ld, nd>nd
röjer sig i behandlingen av dessa judförbindelser vid rimmen, då vi
ju här från annat håll känna till tiden för öfvergångens inträde
och alltså endast ha att ställa emot vartannat rim materialet från
tiden före och efter övergången. Frågan om man tilläventyrs
bar låtit sig nöja med rim av uttalet lä: Id, nff: nd såsom ett slags
(i nödfall) brukbar tvåkonsonantig assonans, kan då också f& sitt
svar *).
element en konstitutiv betydelse för rimmet såsom Sievers, och ännu
bestämdare Falk, gör apriori förefaller som stark konstruktion. Ty, såsom v.
Friesen i Nordiska Bidrag (s. 52, noten) i förbigående framkastar mot Falk,
"det är ljudmassor som kongruera (rimma) och icke grammatiska
abstraktioner, de må nu kallas stam, rot eller något annat". — Någon väsentlig
skillnad mellan skothending och adalhending i fråga om
stamkonsonanternas deltagande i assonansen, sådan som Falk uppställer, är det häller inte
möjligt att upptäcka i åvan citerade rimmaterial.
*) Kahle giver visserligen å s. 70 ff. en tabell över rim på létild,
nct.nd efter lång och kort stavelse. Denna har emellertid befunnits vara
oanvändbar för den följande undersökningen (liksom de på grundvalen av denna
förfelade materialsamling vunna resultaten, omnämnda i inledningen till denna
uppsats, i det följande lämnas alldeles i sitt värde). K. upptager bland rim "nach
kurzer Silbe" också rim med typerna felldi, brenndi, tydligen åberopande sig på
förkortning av kons. frf. annan kons. (Han skriver felpi, brenpi osv.) Detta
är ju emellertid en betydligt senare företeelse; på den tiden då här var ett ä,
måste också ha varit II, nn, eljes ingen övergång förr än med typen valäe,
synftl — Värre är nästan, att en mängd alldeles oriktiga exempel anföras,
medan å andra sidan på långt när icke alla värk lig a rim på lä:ld, nå
: nd, som finnas i Rimariet, blivit medtagna i tabellen. Denna fullständiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
