Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander.: ct>>d i fornisl. o. fornno.
71
I, n. Det skulle här bli en tidsskillnad på ca 3-400 år (ca
900-12- och 1300) i st. f. — som man förut antagit — på omkring 50
år. — Om orsakerna till den olika behandlingen av typerna huilde
~~ valSe ha olika meningar framställts. Åström, Degerforsmålets
ljudlära (Sv. Landsm. VI s. 110; även Sv. Landsm. XIII s. 68 f.)
förkastar den allmänt vedertagna satsen om stavelsekvantitetens
avgörande roll vid motsättningen huilde ~ vàlcte. Han hänvisar
till formen girnä, som också har <f, och ser i den omständigheten,
att det just är ett ord med "cerebralt" w-jud, som bevarar St, en
hänvisning till det värkliga orsaksförhållandet. Typen huilde har
i Degerforsmålets uttal postdentalt l (resp. n), typen vàlcte
kaku-minalt (resp. supradentalt). Samma motsättning ansätter Å. för
den gamla isl. och fno. (under andragande av skrivningar som
huttid, deillde, synde o. 1., åvan berörda). Och saken ter sig
alltså för honom så: i början av 1200-talet övergick Ht > d i isl.
(och fno.) efter postdentalt l, n (i typen huilde, synde) men
kvarstod efter kakuminalt, resp. supradentalt (i typen vàlcte, synct —
girnctl). Om orsaken till denna’ gamla fördelning av supradentaler
(incl. kakuminaler) och postdentaler uttalar Å. sig icke bestämt,
men förmodligen sätter han den i samband med den fördelning
av samma jud, som nutilldags uppträder i Degerforsmålet (och —
mer eller mindre modifierad — i en mängd andra svenska
dialekter), där uttalsläget på l, n visar sig bero av föregående
vokals kvalitet, så att postdentaleraa förekomma efter gammalt ê,
¾> jj> ei (fiy)> supradentalerna efter övriga vokaler. — Detta sätt
att uppfatta den olika utvecklingen vid typerna huilde, synde ***
valde, syna skulle ju ur fonologisk synpunkt giva en god
förklaring av motsättningen. Den torde dock icke vara vidare säker
till sin utgångspunkt, antagandet av ursprunglig postdental i ord
som huilde, synde, men sapradental vid valåe, syna. Att formerna
huilde, synde i de älsta handskrifternas språk haft den tält l, n
framgår, såsom av Åström först påpekats, av skrivningen med
II, n. Men då å andra sidan ingen sådan dubbelskrivning
förekommer i former som huila, deila, sj/ner, utan uteslutande
framför d, t, måste man väl därav rimligtvis draga den slutsatsen,
att den (post)dentala kvaliteten av l, n (i huillde, sfade etc.) är
beroende av det följande d, t (analogt med förhållandet i ord
som mildr, land, velta). Dentaliteten av l, n i ord som huilde,
synde kan således icke vara förutsättning för övergången av ct>d,
utan det är i själva värket tvärtom *). — Hur formen girnct(-esik)
är att förklara har åvan utretts.
Man torde sålunda ha grund att fasthålla vid det gamla be-
*) Jfr härom åvan under III. — Jag behöver under sådana
förhållanden ej uppehålla mig vid andra invändningar mot det anförda
resonneman-get: såsom att verb som tœla, fala o. 1., vilka enligt Åströms regler skulle
ha kakuminal konsonant, det oaktat följa typen huilde med avseende på
övergången av & >á.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
