- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugoandra Bandet. Ny följd. Adertonde Bandet. 1906 /
74

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

u

Celander: d>d i foraisl. o. fornno.

huilde: valäe, brenndesynde: vanäe. Synkopen skedde efter lång
stavelse c;a 700, men efter kort först c:a 900 (enligt Aisl. Gr,8
§ 145 b). Under mellantiden 7—900 stodo alltså här ifrågavarande
typer emot varandra under formen *huiläe, *$ynäe, *félläè, *brennäé
: *valide, *vaniäe. Om nu övergången av (urnord.) lä>ldi typen
hálda faller just under denna tid (strax efter 700) och man också
får antaga, att tendensen nct > nd haft lifskraft ännu på samma
tid, så skulle former som *huiläe, *felläe, *synäe, *brennaè givetvis
taga del i denna utveckling lä>lä, nä>nä. Då däremot typen
*valide, *vanide ännu i litterär tid uppträder under formen valäe,
vanäe (med bevarat ä), så skulle detta visa, att när en förbindelse
lä, nä framkommer även i dessa former (c:a 900) så har tendensen
till en övergång av ^>á efter l, n hunnit gå tillbaka i styrka, så
att den icke längre mäktar göra sig gällande under de prosodiska
förhållanden, som uppträda, där ä följer på kort stavelse. Först
c:a 12- och 1300 tar tendensen ny fart, övergången inträder även
i ställningen efter kort stavelse på l, n (och dessutom i åtskilliga
andra fall), och den långvariga motsättningen mellan typerna
halda, huilde, felide : valäe upphäves *). (Jfr med denna
konstruktion Pippings framställning av i-omljudets utvecklingsfaser vid
typerna féllde, valäe och slutligen — med omjud även av bevarat t
— féllir).

Det är möjligt, att förloppet varit sådant. Men det som
gör hela sammanställningen till en lös förmodan, är ovissheten
vid dateringen av övergången vid ursprungligt lä (nä). Att f-runan
kommer i bruk vid en form som HroaldR på 700-talet behöver
icke bevisa, att först nu uttalet övergått från lä>ld. Det finns
också en möjlighet för, att den gamla Æ-runan kunnat vara tecken
för ej blott ä utan även d: den senare betydelsen tiilägges den ju
(även av Noreen) i förbindelsen nä. Och i så fall har man i
beteckningssättet ingen som hälst hållpunkt för bestämmande av
utvecklingen lä>ld, nä>nd. — Med den nya dateringen av
övergången i typen huilde—sfrnde, féllde—brennde blir det
emellertid under alla forhållanden stark sannolikhet för, att denna
övergång till tiden står minst lika nära den äldre, liknande
utvecklingen av ursprungligt lä, nä (i hálda, standa), som den står
till den litteraturspråkliga övergången i typen valäe, vanäe. Och
man har alltså all anledning att se alla dessa företeelser i ett
sammanhang, att betrakta dem som på given anledning upprepade
utslag av en och samma, aldrig helt vilande tendens.

Samtidig med övergången ä ;> d efter Z, n i kort stavelse är
—mma övergång efter m och — åtminstone i det allra närmaste
sa övergången efter Ig, ng. (För ställningen efter mb, Iv har ma-

*) Former som fem. huild, syna, part. valar intaga en särskild
ställning i det att avledningsändelsens i här judlagsenligt skulle bevarats. Jfr
åvan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:24:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1906/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free