Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 Celander: ct>di fornisl. o. fornno.
som L. giver, och varigenom det blir begripligt, att ett r såsom
lista kons. i en förbindelse av tre övar sitt inflytande på den3:dje
konsonantens artikulation, även utan att den 2:dra (här v)
bortfaller eller reduceras, kan dock icke utan vidare överflyttas på
fallet girndesk. Här åtföljes r av ett annat tungspetsjud, det
supradentala w, och betingelserna för att r-artikulationen skulle
kunna delvis kvardröja även under uttalandet av den andra kons.,
äro således helt andra här, mot när r åtföljdes av det labiala v.
Gestaltningen av typen girnàesk (^ syndé) torde alltså endast kunna
förstås genom förutsättande av bortfall eller reduktion av den
mellersta kons. n, såsom åvan har utvecklats. — I detta sammanhang
må det också tillåtas mig att till styrkande av mitt betraktelsesätt
rörande de med girnfiesk analoga formerna eflde, siglcte, rignäe o. 1,
hänvisa till deras representanter i nyisländskt språk. Enligt
Fin-nur Jönsson Isländsk sproglære (Kbhn 1905) § 9 inträder i
nyisländskt uttal "omstilling av konsonanter" vid former som efldi,
sigldi, lygndi, således ;> el/di, silgdi, lyngdi (vid sidan av inf. efla,
sigla, lygna). Detta visar obestridligen, att förbindelserna vid, gld,
gnd o. 1. erbjudit stora svårigheter för isländsk tunga, vilka
svårigheter — även i strid med den morfologiska tydlighetens krav
— framtvingat en förenkling av det ena eller andra slaget.
Äldre och yngre isländskt språk synes därvid ha prövat på var
sin väg till samma mål.
Till sist vill jag också med ett par ord beröra en synpunkt
för förklaringen av den tidigare övergången av l>á i skal-Su,
mun-ctu, som först nu framställt sig för mig. Jag har åvan (under
III) sökt förklara denna ur det postdentala uttalsläget på l, n i
skal, mun (i motsats till det supradentala vid valde, vande). En
annan säregenhet för formerna skal-du, mun-du, som kunnat vara
av betydelse för övergången av d>d, är dessa formers konstanta
svagtonighet (i satssammanhanget). Om det är möjligt, att
*huilcte övergått till huilde, * felide till féllde tidigare än valde ;>
valde, av den grund att "exspirationsstyrkan" på St i förra fallet
varit svagare än i det senare (Kock), så kan samma förhållande ha
spelat en roll vid motsättningen skal-du, mun-du ~ valfite, vancte.
(Jag tror dock icke att antagandet av postdentalt Z, n i 2 sg.
skal, mun härigenom göres överflödigt; det torde fortfarande giva
nyckeln till den ortografiska växlingen — i fråga om II: l, N:n
— som åvan diskuterats och som eljes synes obegriplig.)
Hilding Celander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
