- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugoandra Bandet. Ny följd. Adertonde Bandet. 1906 /
85

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hoppe: Bätt8haffens o. beskaffad.

85

van angifna analogi. Emellertid tror jag ej, att denna
förklaring är den riktiga. Former på -anz, -ans af typen
bœ-ranz, -s har jag ej anträffat på 1500-talet, hvilket
naturligtvis ej bevisar, att de ej då funnits, men dock är
tänk-värdt. Afgörande synes mig emellertid följande. Hade de
tre svenska formerna sin utgångspunkt i presensparticipet,
borde formen rättskaffandes vara den äldsta och i den äldre
tiden den vanligaste samt vid sin sida ha ett rättskaffande.
Intetdera är emellertid händelsen.

Man kunde också tänka på inflytande från adverb och
andra partiklar på -s såsom annorledes, ingenstans, -stans,
skånska hoUans, nylians, värkens (se G. Billing i Landsm.
X. 2: 169), därest dessa former äro äldre i språket än
rättskaffens, -ans. Mot ett dylikt antagande talar emellertid den
omständigheten, att rättskaffens, -cms är ytterst sällsynt som
adverb och genast från början uppträder nästan uteslutande
såsom, i synnerhet attributivt, adjektiv.

Den sannolikaste förklaringen synes mig stå att finna i
danskan, ej själländskan, utan jylländskan. Få lån från
danskan tyder redan det förhållandet, att den äldsta
-s-formen är rättskaffanSj som torde vara en medveten sveticering
af d. retskaffens.

I jyske lov ändas presensparticipet på -cend, slutvokalen
är således bortfallen. Från midten af 1300-talet (jfr Torp
o. Falk Lydhist. 190) öfvergick nd>nn, ändeisen blef då
-tmn, hvilken sedan reducerats, så att numera blott n,
föregånget af ett reduceradt e, kvarstår, t. e. han kam får\
gawyn (se Lyngby Udsagnsord 73, 79, Senderjysk sprogl.
58 ff., Feilberg flerstädes). Lånade man t. rechtschaffen och
fick häraf retskaffen, så kom detta ord att ha samma
ändelse som presensparticiperna, kunde därför lätt associeras med
dem. I presensparticiperna har forndanskan, liksom
forn-svenskan, jämte den normala formen en på slutande -s,
visserligen icke i jyske lov, men redan i skånelagen: cumbœr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:24:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1906/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free