Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: Anmälan. 89
Bidrag till Eddametrikm af Hugo Pipping. Skrifter, utgifna
af Svenska Litteratursällskapet i Finland lix. Helsingfors 1903.
Bris 3 kr.
Som bekant är metriken för närvarande en forskningsgren
pä modet. Se vi närmast på vårt eget land, så kanna vi notera
en mycket liflig skriftväxling, hvars värde rec. såsom part i målet
icke skall söka bestämma. Karaktäristiskt är emellertid, att en af
deltagarna ansett sig kanna kategoriskt förneka tillvaron af den
ena af prosodiens och metrikens grundpelare, den dynamiska
accenten.
Nämnde forskare, Lektor B. Rosengren, här själf direkt och
indirekt betecknat sitt angrepp som ett Hannibalskrig; och
otvif-velaktigt vore, därest ett verkligen hotande angrepp riktades på
hela den del af vår språkvetenskapliga teori, som handlar om
dessa ting, ett "Hannibal ante portas" väl på sin plats. Emellertid
har Rosengren (fortfarande enligt eget erkännande) redan funnit
sin Scipio i Hugo Pipping, hvilken dock gjort en del mycket
märkliga medgifvanden till förmån för Rosengrens ståndpunkt.
Jag förntskickar dessa anmärkningar dels för att visa, hvilka
svåra saker vi här äro inne på, dels för att framhålla, hvilket
förtroende Pipping åtnjuter äfven på håll, där man är benägen för
en ganska långtgående skepsis. Det är nog äfven visst, att den
framstående experimentalfonetikems noggranna pröfning af fakta
och försiktiga tolkningsmetoder skola komma väl till pass på ett
område, där våra svåra prosodiska frågor fläta sig samman med
lika intrikata frågor af språkhistorisk och textkritisk art.
Pipping går strax i början in på frågan om den fornnordiska
prosodiens kvantitetsbegrepp. Han uppställer följande regler:
1) Långt ljud äger två morœ;
2) kort ljud äger en mora;
3) korta äro de stafvelser, som äga mindre än tre nioræ, de
öfriga äro långa;
4) man räknar en stafvelses nioræ från och med dess vokal
till (men icke med) nästa stafvelses vokal.
Beträffande dessa regler säger Pipping med skäl (s. 115), att
de blott genom sin enklare terminologi skilja sig från Hofforys
(Eddastudien s. 191 ff.). För min del är jag på grund af en lätt
begriplig partiskhet böjd att också erinra om min egen
framställning i Arkiv XV, s. 87 ff., särskildt s. 90, af hvilken Pipping
citerar en enda detalj, men hvars fullständiga öfverensstämmelse med
hans egen Pipping icke synes hafva observerat. XJtöfver Pipping
har jag anf. st. sökt gifva en förklaring af den olika behandling,
som å ena sidan sea å andra sidan pái undergått i isländskan.
Åtminstone för min del har jag alltså intet att invända mot
Pippings fyra första satser, utan jag ser i dem förnämligast ett
skarpare formulerande af en förut framställd teori. Vid den femte
ARKIV FÖB NORDISK FILOLOGI XXII, NT FÖLJD XVIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
