- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugoandra Bandet. Ny följd. Adertonde Bandet. 1906 /
348

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

348 Kock: Svensk språkforskning.

Jag framställer icke någon kritik av Pippings
hypoteser speciellt angående den av u alstrade brytningen i
forn-gutniskan och i fornsvenskan, då därtill skulle fordras ett
betydligt utrymme. En sådan kritik kan nämligen svårligen
företagas utan att omljudsfrågorna också indragas i diskussionen.

III. En kvantitetsfråga i fornsvenskan och äldre
nysvenskan.

I Sv. landsm. XIII nr 11 s. 8 har jag sökt förklara,
hvarför fsv. gen. sg. syndinna(r) blivit ä. nsv, syndenne,
under det att fsv. ack. sg. syndina {syndena) givit a. nsv.
syn-dena etc. I fsv. syndinna(r) efterföljdes artikelns första
vokal av långt w-ljud, i fsv. syndina syndena däremot av
kort w-ljud. Till följe härav hade första vokalen i artikeln
(som ju ursprungligen var ett självständigt ord) en biakcent
(väl snarast levis) i syndinna, men icke i syndina syndena,
som däremot hade en biakcent på ultima. I syxndena kon-

ifrågavarande diftong med io och alltså stava iorP etc. (icke igrp eller
något dylikt). När vi i våra dagar normalisera den fornisländska skriften,
så är det icke vår strävan att med olikartade typer så noga som möjligt
fonetiskt återgiva forntidens uttal. Så äro vi väl alla ense om t. ex. att
^-tecknet i det fornisl. gopr och i det fornisl. draga hade olika valör; göPr
uttalades med #-ljud, draga däremot med 5-ljud, hvarför det (resp. likartade
ord) också normaliter i fornsvenskan, ofta i fornnorskan och någon gång
i isländskan stavas dragha. Men ingen yrkar på att man därför skall
normalisera det fornisl. draga till dragha eller draga. Vår strävan vid
normalisering är fastmer att återgiva de gamla handskrifternas normal-ortografia
Och detta på goda grunder. Åsikterna (teorierna) om huru det eller det
tecknet under forntidens skilda perioder uttalades, kunna växla och växla
värkligen. Men man kan och bör icke förändra eller söka förändra
normalortografien på grund av dylika stundom ganska ofta växlande åsikter. Har
man däremot värkligen en gång konstaterat, att torp eto. i regeln stavas
på detta sätt, så är detta en iakttagelse, som står orubbad trots alla teorier.
Detta är således (synes det mig) en normalortografi, hvarom man borde
kunna enas, oberoende av hvilken åsikt man än har beträffande uttalet av
diftongen to.

Såsom jag redan i Ark. nf. VIII (1896), 877 nämnt, har jag — och
hade redan då — i många år i grammatiska skrifter använt stavningen
iorP etc.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:24:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1906/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free