Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Svensk språkforskning. 855
visserligen iordhenne etc, men däremot troone samt
fakultativt kyrkione och kyrkionne (faktiska ex. wiilones ete.:
qwin-nonnes etc; i Sj. Tröst iowfrune).
Dessa förhållanden äro att förklara på följande sätt.
Då man t. ex. i Bernhard har genitiver av typen
syndinna med långt ½-ljud och a i ultima samt ännu på
1500-talet och senare genitiver av typen syndennes med långt
n-ljud (se ovan s. 352 ff.), så är Östergrens invändning mot min
förklaring sy1ndinna > sy1ndènne (se s. 349) alldeles
ohållbar. Dessa former visa ju med full visshet, att (åtminstone
i vissa bygder) -a i syndinna blev till -c (syndenné^ innan
det långa w-ljudet förkortades, och att Ö:s åsikt är oriktig,
nämligen att gen. syndinna måste hava fått kort n (syndina),
innan dess a utbyttes mot -e.
Orsaken till att nn så länge kvarstod i ändeisen av
iordhenne, kyrkionne etc. är alltså att söka i akcentueringen:
en biakcent hvilade på penultima av dessa artikulerade
former med långt w-ljud {ioxrdh%nna > iordhenne, ky2rkiimna
> kyrkionne) i motsats till ord av typen ack. ioxrdhinh >
iordhena med kort M-ljud och biakcent på ultima (jmf. s.
348). Dialektiskt hvilade t. o. m. semifortis på penultima av
fisv. ord av typen gen. kronunna^ dat. kronunne (Kock i Sv.
landsm. XII nr 11 s. 9, Alt- u. nschw. acc s. 168) *).
*) Då jag i denna uppsats icke behandlar nn: n i bestämda formen
av gen. pl., så beror det därpå, att denna relativt sällsynta form i
reformationsperiodens språk ofta eller oftast synes icke utgöra en fortsättning
av fornsvenskans form (andanna etc), utan hava nyskapats genom
analogibildning. Att nn kan kvarstå i denna form i y. fsvenskan, visa de ovan s.
852 från Bernh. anförda watnanna, andanna etc. Södervall tyckes i
Huf-vudepokerna icke behandla denna form under reformationsperioden. Enligt
Vendell Språket i Svarts Krönika s. 50 är formen där sällsynt och bildas
genom fogande av 8 till nom. pl. best. form (fiendernes etc). Från "Rom.
8" anför han den gamla formen judhanna med Ijudlagsenligt kvarstående
nn och med -a. Att det slutljudande -a här kvarstod (och ej Ijudlagsenligt
försvagades till -e såsom i gen. qwinnonna> qwinnonne(8)), förklaras
därav, att gen. pl. i obest. formen hade a i alla substantiv (anda1 vatna etc*
etc.); best. formen judhanna anslöts därför till dem. Från Nya Test. 1526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
