Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Sam Jansson: Anmälan. 206
Där fram hålles, att de "nya" vokaltecknen förekomma i s& gott
som alla de äldsta isländska handskrifterna (tmd. första händerna
i Beykjaholts máldagi och även Elucidarius, vars b&da $ äro
tämligen lika skrivfel), men att vid sidan av de normala
teckenformerna en mängd olika variationer nppträda. — Hægstad i Vestno.
maalføre betonar variationerna sä starkt, att han lyckas reducera
lrsta gram. avhandlingens inflytande till en obetydlighet. —
Beträffande konsonanterna påpekas, att de älsta isländska
handskrifterna normalt, somliga uteslutande ha de karolingiska, latinska,
formerna d och f, under det att de anglosaxiska d, f och likaså
p äro ovanligare eller sällsynta; k står för c framför len vokal, där
c skulle ha uttalats som ts eller s. þ användes i alla ställningar;
AM 677 första handen har för den tonande spiranten anglosaxiskt
ð. ð finns endast i förkortningar t. ex. md (meö) samt i 4 fall,
av vilka 2 närma sig förkortningar. (Celander, Om övergängen av
Disp. Upsala 1906).
Avvikande härutinnan är AM 279, a 4:to, frän o. 1210,
vilken regelbundet använder ð i in- och slutljud. Denna hskr. visar
dock både i ortografi och bokstavsformer så nära överensstämmelse
med norska vanor, att Hægstad ej vill ge den plats bland typiskt
isländska minnesmärken. Lika liten vikt för väl läggas via ð i
"Otte brudstykker av Olav den helliges saga", vilken Kålund utan
angiven orsak daterar o. 1200. Storm däremot sätter fragmenten
till 12307-40 med frångående av egen äldre uppfattning om högre
ålder. Även med hans datering måste väl former som beim, da
förklaras som norska. I varje fall tyckes Noreens uppgift, att ð
först efter 1225 uppträder i isländsk skrift, icke av denna
anledning behöva modifieras.
Vidare beröres skriften, i Agrip, som i många fall är ganska
underlig, vilket väl finner sin förklaring i olika avskrivares helt
olika skrivvanor. Så synes siste avskrivaren ha varit fullständigt
okunnig om betydelsen av ð, vokalbeteckningen är mycket
vacklande, och det för handskriften säregna tecknet: genomstruket cu i
betydelsen ø tycks ha uppstått genom missförstånd, möjligtvis
kompromiss av cu och ø. Kanske är tecknet den gemensamma
resultanten av flere skrivares arbete. Man kan i handskrifter, t. ex.
AM 619 4:to träffa former, som precis motsvara de ifrågavarande
och vilka bära spår av att vara förbättrade felskrivningar eller i
vad fall som helst oavsiktliga bildningar. Viktigare är den
omständigheten, att axformen som tecken for jør i ett fragment
Benediktinerregler i Norska Biksarkivet, vilket anses stamma från
Nidaros och är skrivet o. 1200, har mycken likhet med detta
egendomliga tecken. Som tecken för ey har Agrip ibland
samman-skrivet ay, alldeles som Benediktinerregieraa *); detta ay använ-
*) Obs.! Hægstad, Vestn. maalføre b. 18: "Agrip brukar stundom paa
reint trøndsk vis ð i ljodknippet nå: lande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
