- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugofjärde Bandet. Ny följd. Tjugonde Bandet. 1908 /
341

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

386 Lindroth: euu i nord. spr.



träffad i Vätömålet (se Schagerström Landsm. II 4, 7) och
i östsv. dial. stjågg (se Hultman i Finl. bidrag 121 n), dels
kan uppvisas från äldre nsv. *).

Oförenligt med den nu uppställda grundformen för stygg
är det af Läffler gjorda och af Noreen (Altschw. Gr. § 227
in. fl. st.) och v. Friesen Till den nord. språkhist. I, 6 gillade
antagandet, att yí i Kälfvestenstenens Stikun ha att se ett
*StygguR. Men detta synes mig redan i sig själft vida mindre
tilltalande än den af Noreen tidigare (Altisl. Gr.2 § 328,
anm. 1) uttalade meningen, att vi böra läsa StigiiR, dvs.
namnet Stig. Att appellativet stig (isl. stigr, stigr), på hvars
identitet med egennamnet väl ingen anledning finnes att
tvifla, är en gammal w-stam, är ju genom ordets flexion i
isl. fullt säkert. Det är mig obekant, hvilka skäl som
förmått Noreen att frångå sin tidigare uppfattning. Skulle det
möjl. ha styrkts, att Stig icke användes som namn i Sverige
i gammal tid? 2). Då nu emellertid enligt min uppfattning
nom. af stygg aldrig haft en form *stygguR och någon tredje
tolkning icke erbjuder sig, håller jag afgjordt på *StiguR.

Hittills ha vi blott haft att göra med ord, hvilkas
rättighet att få räknas till orden med urgerm. -euu jag måst
bestrida eller starkt betvifla. Med säkerhet dithörigt är
emellertid

isl. hryggr ’bedröfvad’, fda. rijg. Ordet synes icke ha
någon direkt motsvarighet i utomnord. språk. Till samma

väl ett u>y omljudande t, som ett y > iu brytande y, funnits (: * mug gut-).
För öfrigt synes mig Wadstein (Fornnorska hom. ljudl. 151 noten) ha rätt
i, att redan den omständigheten, att det i fall som skyrta z> skiorta är y
som brytes, i någon mån talar för att så äfven här är fallet.

1) Fr&n Svenska Akademiens språkprofsamlingar har jag näml.
antecknat formen dels från Arvidis Poetik (1651) s. 76 (i rimlistan), dels i följ.
ex.: [Hästen] är.. blefven något skiug. G. H. Taubenfelt (1658) i Hist.
tidskr. f. Skånel. Is 195.

*) Jag har icke ansett det mödan lönt att därom göra några närmare
efterforskningar, då ju sådana redan gjorts af lektor Lundgren, hvilkens
samlingar väl inom en snar framtid blifva offentliggjorda. Jfr emellertid
8tigh som tillnamn hos Söderwall från 1308.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:25:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1908/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free