Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anmärkningar om 1600-talets svenska
verskonst.
Såsom titeln på denna uppsats angiver, är det ingalunda
min avsikt att i den söka giva en fullständig framställning
av 1600-talets svenska metrik. Det är blott om en speciell
fråga inom 1600-talets verskonst, som jag vill göra några
anmärkningar, nämligen om vokalförlust, särskilt i ordslut;
jag har emellertid trott detta spörsmål vara värt en behand-
ling, då det, så vitt mig är bekant, är väsentligen outrett.
Alltjämt sjunges i våra kyrkor:
Gif trötta benen ro
I mina fäders graf,
När jag i le/vand’ tro
Från verlden vandrat af (Sv. ps. 207: 7)
Eller — för att anföra ett exempel av en helt annan kate-
gori —, i den Lutherska bearbetningen av en Davids psalm,
intagen i den ännu gällande psalmboken under nr 402
finna vi
Högtlofvadt ware i all land
Ditt namn båd7 när och fjerran
I dessa psalmverser hava lefvande och både förkortats
till lefvand’ och båd\ . Men under det att former av typen
levand’ i st. f. levande numera äro obrukliga i våra dagars
poesi, användes som bekant ännu av åtskilliga skalder den
kortare formen båd\
I 1600-talets poesi är emellertid förlusten av slutvoka-
ler ofantligt mycket vanligare än hos vår tids skalder, och
detta är fallet icke blott under den period, som inledes av
Stiernhielm, utan även under 1600-talets fyra första decennier.
Så finner man t. ex. hos Forssius i hans 1620 tryckta
Speculum vitæ humanæ
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXV, NT FÖLJD XXI. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
