- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugofeme Bandet. Ny följd. Tjugoförsta Bandet. 1909 /
41

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: 1600-talets verskonst. 41
i particip sådana som roand ’roende’, och i de flästa finländ-
ska mål synes best. formen av superlativer ändas på -ast (ej
-astem
y Hultman i Finländska bidrag s. 145, s. 143).
Under det att vårt skriftspråk alltjämt uteslutande an-
vänder de fullare formerna skapare, ädlare etc., användes
säkerligen under (1500- och) 1600-talet i åtminstone vissa
trakters friare samtalsspråk, som mer eller mindre var färgat
av vissa dåtida bygdemål, de kortare formerna skapar, ådlar
etc. Härav begagnade sig ofta de dåtida skalderna för att
lättare kunna bygga sina verser.
Såsom även av de anförda exemplen i viss mån fram-
går, är apokopering i presens part. såsom giliand(e) särskilt
vanlig. Detta beror kanske därpå, att, såsom nämnt, i det
egentliga fornspråket semifortis (ej blott levis) föll på penul-
tima av dylika ord (Kock Alt- und neuschw. accent, s. 166
f.), och att dialektiskt denna akcentuering länge kvarstod,
hvarvid naturligtvis ultima erhöll levissimus. Under sådana
förhållanden kan ultima hava fått levis senare i ord av
typen giliande än i ord av typen giliare. Emellertid kan
det förtjena nämnas, att Pfeif i sin De habitu et instaura-
tione sermonis svecani (1713) icke längre godkänner apoko-
peringar sådana som giliand\ Efter att s. 225 hava nämnt,
att enligt hans uppfattning particip av typerna hafwandes,
löpande, görandet böra hava lång ultima, tillägger han näm-
ligen: ”Quosdam exiguæ artis Poëtas novi qui abjectione lit-
terarum finalium e, es, et, in versibus mutilare participia so-
ient, sed pravum id & absurdum est.”
När jag i de av mig granskade dramerna av Messenius
ej har funnit exempel på i fråga varande vokal-apokope,
beror det säkerligen på att en dylik vokalförlust icke före-
kom i hans hembygds mål, östgötskan.
Det i nysvensk poesi alltjämt brukliga främmandU (i
uttryck sådana som i främmanå? land etc.) lever genom tra-
ditionen kvar från äldre tid, då det uppstått ur främmande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:02:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1909/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free