- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugofeme Bandet. Ny följd. Tjugoförsta Bandet. 1909 /
52

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62 Kock: 1600-talets verskonst.
lätt begripligt, att under 16OO-talet användandet och från-
varon av ändelse-vokal hos adjektiven är rätt vacklande ,).
Redan hava åtskilliga former blivit anförda, i hvilka
apokope blott skenbart inträtt. Åtskilliga andra ordkategorier
eller enskilda ord äro att uppfatta på samma sätt, och detta
även om de äldre skalderna genom utsättande av apostrof-
tecken själva menat, att verklig apokopering föreligger. Ett
härmed analogt förhållande finnes även i våra dagars poesi.
När vi t. ex. i vår psalmbok läsa ”0 Helge And\ gif oss
din nåd” (ps. 23, 3), så visar apostrofen, att man uppfattat
And såsom förkortning av ande, under det att formen And
i själva verket är direkt fortsättning av det fsv. and ’ande’,
som är identiskt med det feminina isl. çnd.
*) Jmf. beträffande det ä. nsv. bruket av adjektiv utan slutvokal det
motsvarande förhållandet i äldre danskan och Falk-Torps framställning och
förklaring därav i Dansk-norskens syntax s. 80 ff.
När possessiva pronomina såsom min{e) etc. också i äldre danska oftare
än andra adjektiva ord förlora ändelse-vokalen, så beror detta därpå, att de
i satsen även i danskan hade levissimus, och ändelse-vokalens förlust i äldre
danska fler-staviga adjektiv (paltig [e] etc.) förklaras (till god del) därav, att
dylika (i motsats till de tvåstaviga) fordom saknade biakcent på ultima.
Den äldre danska akcentueringsregeln, enligt hvilken tvåstaviga ord med
akc. 2 hade en biakcent på ultima i motsats till trestaviga ord med akc. 2,
hvilka hade biakcent på penultima och ultima fullt oakcentuerad (jmf. Kock
i Ark. nf. I 66 ff. särskilt s. 73—75), har säkerligen spelat en roll, även när
Corvinus i sitt ovan anf. arb. s. 39 uppställer regler för användning av än-
delsevokalen -e i adjektiv. Han fordrar nämligen, att i poesi lika väl som
i prosa en sta v ig a adjektiv skola hava -e efter orden o, du, min, din, sin,
hin, den, det, eders, voris, deris, hans, hendis (O brede Vey, min fine Mand
etc.), men han medgiver, att fler sta v ig a adjektiv i poesi (men ej i prosa)
efter dessa ord få sakna -e (O paltig[e] Mand, Bin trofast[e] Ven etc.).
När man nu i danska riksspråket har -e kvår i rige, men intet -e
längre i Frankrig, Østerrig (fordom Franckerige, Østerrige) och använder
jorderig(é), himmerigie), så skulle de kortare formerna Frankrig etc. kunna
uppfattas såsom ljudlagsenligt utvecklade ur de längre, emedan i Franke-
rige etc. semifortis föll på penultima, och ultima hade levissimus (var füllt
oakcentuerad). Men de kortare formerna Frankrig etc. äro väl snarare i
danskan (liksom motsvarande former i äldre svenskan) att uppfatta såsom
uppkomna genom utländsk påvärkan (jmf. nedan s. 54).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:02:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1909/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free