- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugofeme Bandet. Ny följd. Tjugoförsta Bandet. 1909 /
169

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Brieskorn: Isl. handskriftsstudier. 169
ut så: setescrasa, ock det är möjligt, att härmed avsågs sefes
crasa. Yarför har då s tillsatts? Kansje skrivaren fick fór
sig, att de båda orden omkring oc voro koårdinerade, ock
när det förra stod i jenitiv, borde också det senare stå i jeni-
tiv. På så sätt blir det insjutandet av oc, som är det ejänt-
liga ock ursprungliga felet. Men detta fel torde kunna för-
klaras ganska naturligt.
Jag tänker mig, att det funnits två föregående redak-
sjoner — häri ligger ju ingentig orimligt — a) ock b), av
vilka a) låg till grund för b), som i sin tur är original till
det nu bevarade fragmäntet. Jag antar, att a) hade rätt:
fegrp raddar sinar sete crasa pera —. Men dätta är ju en
i rytmiskt avseende ovanlig ock stötande period: säks ord —
av vilka de fäm dässutom äro tvåstaviga — med unjefar
samma betoning, utan omväksling i enfårmigheten. Det jör
intryck av uppräkning, utan rytm: orden liksom stöta ihop
utan organiskt samband. Men när rytmen är bårta, är ban-
det bårta, ock jag föreställer mig, att när skrivaren av b)
kom till dätta ställe, jick det liksom isär för hans uppfatt-
ning. Han fick tjänsla av, att något var i olag, en föreställ-
ning om någonting uteglömt, samt ett behov att återställa
dätta, som kunde förmedla det hela. Det låg nära till hands
att förbättra både rytm ock mening jenom att insjuta ett oc
på passande ställe. Så fick han ihop en period, som visser-
ligen är felaktig, men som låter bättre, ock därför jör ett
omedelbart intryck av att vara riktigare: — fegrp raddar
sinar oc sete crasa pera — . Sedermera kom han att fästa
sig vid, att en jenitiv, raddar sinar stod framför oc, ock då
fick han den föreställningen, att oc förenade två jenitiver
här, varför också det senare ordet borde stå i jenitiv. Han
satte då till ett s äfter dätta. — Så kom det nu bevarade
fragmäntets skrivare, ock skulle skriva av det. Han skrev
helt änkelt, som det stod: — fegrp raddar sinar oc —.
Nästa ord uppfattade han som sete. s hade han då ingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:02:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1909/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free