- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugofeme Bandet. Ny följd. Tjugoförsta Bandet. 1909 /
236

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

236 Lindqvist: Sv. verbaladj.
moùur kallar, yars aktiva betydelse ’som talar, kan tala’ är
ägnad att väcka förvåning, då ordet ju ej vid ett flyktigare
påseende tyckes kunna — eller på klassisk isl. tid kunde —
fattas annorlunda än som ett i egenskap av verbaladj. använt
part. perf. till vb. mæla. Att återföra denna ”aktiva använd-
ning av participet” på den urgamla långt förlitterära tid, då
enligt den gängse uppfattningen *) dentalparticipen ännu som
ett till genus verbi och tempus obestämt verbaladj. blott stodi
ett lösligt förhållande till verbet, vore emellertid avgjort oriktigt.
I stället beror den aktiva betydelsen hos mælt därpå,
att det i denna användning, ’som kan tala, talar’, (aktivt
verbaladj.), ursprungligen ej är identiskt med perfekt-partici-
pet till verbet mæla, utan en avledning med samma suffix
direkt till subst. mal, alltså ett exempel på den även i våra
dagar i de nord. språken så ofantligt produktiva bildnings-
typen skodd, långbent, storsint etc. Ordet betydde därför i
älsta tid ’som är utrustad med mål, med talförmåga’. Den
verbalisering, vartill adjektivet redan från början genom sin
betydelse var disponerat, blev en naturlig och nödvändig följd
av dess formella sammanfall med verbets perf. part.
På verbal betydelse hos adjektivet pekar måhända en
sådan sammansättning som hra&mælt (h. tunga Hav.). Där-
emot förskriver sig sammansättningen blestmæltr av blestr
’læsp’ helt säkert från ordets rent adjektiviska period: blest-
mæltr är en bildning fullt jämförlig med t. ex. nsv. vindögd,
skevbent. I ssg. ha vi motsvarande ord även i nsv. fåmält,
lågmält m. fl. Att dessa för modern språkkänsla associera
sig med vb. mäla och uppfattas som perf.-part. till detta,
därom vittnar den ofta förekommande formen fåmäld 2) och
skrivningar sådana som t. ex. lågmäldt3).
*) Se t. ex. Brugmann I. F. V s. 90 if.
2) Av mig antecknat från Forsslund Göran Delling I: s. 85 och Levertin
Lifvets fiender (Sthlm 1907) s. 66 Men Otto blef allt mer fåmäld och förströdd.
s) Be samtalade ifrigt men så lågmäldt att Wiwalt ej hörde–––
Molander En lyckoriddare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:02:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1909/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free