- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugofeme Bandet. Ny följd. Tjugoförsta Bandet. 1909 /
262

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

262 Lindqvist: Sv. verbaladj.
det t. ex. hos Johan Celsius Disa (1687) s. 27 odugeligit folck
och menfört. Columbus nämner det i sin Ordaskötsel (sid.
35 i Hesselmans uppl.) bland gamla ord, som borde upptagas i
skriften, men under formen meenförd. Han säger: Meen-
förd, bräckt. Disa rådde at alt meenfördt folk skulle slås
ihiel. Att döma härav var ordet ej mera i bruk i riksspråket
på hans tid. Den form, vari han vill återuppliva det, visar,
att han fattar sista komponenten som part. perf. till föra.
Trots ett par andra, mera tillfälliga belägg — som an-
tagligen bero på dialektinflytande — kan man väl säga, att
ordet i nsv. tid ej tillhör riksspråket.
I lagarna förekomma vidare:
vælfør (= vigher) ME, Chr.
værknapafør och yrknapafør ’arbetsför’.
Några underrättelser om dessa tre adjektivs frekvens i
yngre språk har jag icke. Likaledes är det mig obekant,
om det hos Söderwall nämnda och i nsv. gängse vapenför
varit i bruk oavbrutet i vårt språk.
Till dessa sammansättningar komma i yngre språk:
arbetsför, beslutför (Tamm Sv. adj. s. 44) och talför.
Den sparsamhet, varmed flertalet av dessa adj. äro be-
lagda i litteraturen, utesluter naturligtvis icke, att de kunna
ha varit i allmänt bruk i äldre och yngre folkspråk. Hos
Rietz finner man några upplysningar om vissa av dem.
ä. fsv. gilder, y. fsv. gill(er) *) (c urg. *%elðia-) isl. gildr,
till vb. fsv. gialda) = 1. ’for vilken skall bötas, som skall
ersättas’, 2. ’(full)god, i gott stånd, giltig’.
Dessa betydelser bero på en äldre passivt verbal an-
vändning av adjektivet: dels necessitatis ’som skall gäldas,
ersättas’, närmast motsvarande fornsvenskans former under 1.,
dels possibilitatis ’som kan, är värd att gäldas’, motsvarande
fornsvenskans betydelser under 2.
*) Noreen Aschwed. Gram. § 292: 1.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:02:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1909/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free