- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugofeme Bandet. Ny följd. Tjugoförsta Bandet. 1909 /
282

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

282 Lindqvist: Sv. verbaladj.
Detta slog’s försvinnande ur det svenska riksspråket
mot slutet av 1600-talet bör måhända sättas i förbindelse
med uppdykandet av ett nytt adjektiv, till form och betydelse
likt slög, nämligen slug. Detta har jagförst funnit hos Lu-
cidor Hel. Ii 2 b 1673. Lell kund å inte sätt man sluga
Döden swijka. Det finns vidare hos Verelius Index s. 128
(1681) Euggin, sapiens, prudens1 klook, slug) försichtig. Vi-
dare hos Reenhielm i hans övers, av Olaf Tryggvasons saga
s. 25 (1691), där det återgiver det isl. kicenn, i Tiällmans
Gram. (jämte slög) s. 197 (1696), Runius Dudaim II (1715),
Hjärne Celadon och Stratonice etc.
Till detta ord knyta sig ilera intressanta spörsmål. För
det första, ifall ordet, som man väl i allmänhet antager, är
inlånt från lt. (lt. slü\ så frågar man sig, varifrån det
fått sitt utljudande -g i sv. En förklaring, som låge nära
till hands, vore att förklara formen slug som kontaminations-
produkt av slög och slu. En annan möjlighet vore följande.
Man kunde tänka sig, att ordet inkommit i sv. närmast från
da., och att formen slug vore en hypersuecism, föranledd av
sådana förhållanden som t. ex. da. (komme i) hu : sv. hug,
ä. da. drug, dru : sv. dryg o. d.
Eller bör man anse ljudlagsenligt, och utgående från
den ndl. formen sluw antaga att w intersonantiskt (t. ex. i
svag böjning sluwa) övergått till § på samma sätt som i fsv.
det ur inlt. lånta vruwe > frugha o. s. v.?
Man kan även erinra sig det hos Peder Swart Krön.
mötande twgh (Två’, neutrum) där ”gh är slutljudande till-
lagdt” (Vendell Språket i Peder Swarts Krön. s. 26) och
det från Laurentius Petris Krön. s. 83, 88, 90 kända Oslog
( - Oslo, stadens namn).
Ett annat spörsmål, som, noga taget, ligger utanför vårt
ämne, är det, huru det lt. slû, ht. schlau självt skall förkla-
ras. Detta uppträder enl. Paul Wörterbuch först på 1500-
talet, tidigast i Nordtyskland, och man har, så vitt jag vet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:02:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1909/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free