Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Kock: Nord. ord o. uttryck.
ghar : isl. ellar fsv. œllar7 isl. ella fsv. ællæ uttalade jag mig
icke på anf. ställe.
Senare har Jakob Sverdrup i Ark. nf. XXIII, 1 if.,
181 ff. behandlat dessa spörsmål i sin mycket förtjänstfulla
avhandling ”De gammelnorske adjektiver paa -Ugr og ad-
verbier paa 4iga, 4a. En studie i gn. orddannelse”. Så till
vida ansluter han sig till min uppfattning, som han anser
teorien, att 4a oeh 4iga, 4igr skulle hava utgått från ett
suffix identiskt med det grekiska -Åluog, blivit ”fuldstændig
gjendrevet”. Själv synes dock Sverdrup vara tveksam om
huru växlingen isl. harpliga (fsv. harplika) : isl. fsv. harpla
etc. bör förklaras. Han medgiver, att mycket talar för den
av mig framställda förklaringen, som han kallar ”meget
sindrig og tiltalende”, men han anser dock, att den gamla,
redan av Sievers hyllade åsikten eller rättare denna åsikt
med en viss modifikation har största sannolikheten för sig.
Sverdrup yttrar s. 183: ”Jeg kan . . . ikke være enig
med Sievers, naar han uttaler: ”Ich halte hiernach 4a für
die eigentliche lautgesetzlich entwickelte form der altn.
adjektivadverbia, 4iga dagegen durchaus für eine jüngere
bildung in anlehnung an die adjektiva auf 4igrr
>
. Men om
end dette neppe kan være rigtig, saa er det vel derfor ikke
utelukket, at suffixets i-lyd ikke alltid forblev lang og
havde biaksent, men kunde bli ubetonet og synkoperbar,
naar den efterfulgtes av en ikke synkoperbar vokal i næste
stavelse.”
Denna hypotes söker Sverdrup vidare utveckla. Han
menar, att ett urgermanskt adverb sådant som Viarðalíkö
hade fortis på första, semifortis på tredje och levis på fjärde
stavelsen, hvilken stavelse även skulle ha havt ”schleifender
ton”. Till följe av andra kompositionsledens suffixala natur
skulle — menar Sverdrup — denna akcentuering i isl. harp-
liga hava övergått till fortis på första, levis på såväl andra
som tredje stavelsen. Därefter fortsätter han: ”Men nu synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
