Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 Brate: Anmälan.
Genom dessa med små romerska siffror betecknade huvud-
avdelningar och numret inom dessa anföras inskrifterna i Ordsam-
lingen, och till dessa uppgifter kan vid citat av en inskrift namnet
på dess plats lämpligen fogas. Det skulle varit önskligt, att Wim-
mer försett sina hänvisningar från den ena till den andra inskriften
inom runverket med dylik beteckning av avdelning och nummer,
ty det är icke allom givet att hitta i verket lika bra som dess
förf., och i bandens innehållsförteckning är runstenarnes ordnings-
följd icke alfabetisk. En alfabetisk förteckning över runinskrif-
terna med hänvisning till deras avdelning och nummer finnes vis-
serligen i slutet av band 4: 2, men läsaren ser säkert hellre, ju
mipdre han behöver slå i dessa foliovolymer, varvid även omot-
svarigheten mellan bandens och huvudavdelningarnas nummer
förvillar.
Utom denna indelning stå med ett par undantag de runin-
skrifter i Danmark, som Wimmer anser härröra från främmande
ristare, samt danska runristningar i främmande land, vilka alltså
blott kunna citeras genom hänvisning till den sida, där de be-
handlas. I fråga om runstenen i Slesvig domkyrka (del 1 : 1, s.
CLV ff.) synas emellertid Wimmers skäl för att ristaren icke varit
dansk vara ganska svaga, det förnämsta är, att inskriften börjar
upptill i stället för nedtill, som annars är regel, och att en del av
dess ord hava diftongisk beteckning. På grund av monumentets
hela karaktär anser Wimmer, att ristaren med säkerhet haft sitt
;hem i Uppland eller Södermanland, och jämför ristningen med
åtskilliga uppländska, av vilka han särskilt finner B. 340, L. 1551,
D. I 41 Ö. Gran och B. 338, L. 42, D. I 43 Jädra påminna om
runstenen i Slesvig. Mig synes inskriftens anordning bustrofedon
i raka jämlöpande rader, som på 1 0 0 0 -talet blott har ett par mot-
svarigheter i Sverge (B. 805, L. 8 6 6 Ludgo och B. 807, L. 8 6 8
Aspa bro), mellan de svenska runstenarne och den i Slesvig be-
fästa ett stort svalg, varöver den åberopade likheten, som förefaller
mig både ringa och oväsentlig, icke förmår slå bro, särskilt som
denna anordning är starkt rotad i dansk ristarsed. Då inskriften
börjar på kanten uppifrån nedåt, kommer i alla fall den andra
raden, som är den första på framsidan, att gå nedifrån uppåt som
framsidans första rad annars brukar göra.
Troligen är ock sammanställningen av Gunderup-stenen II
(del. 1 : 1, s. CXXXIX) med de svenska runinskrifterna av kort-
kvisttypen i någon mån missvisande. Med undantag av Forsa-
ringen i Hälsingland tillhöra dessa de äldsta svenska ristningarna,
som åtskilja f och b etymologiskt. Gunderup II a.sulb skulle tro-
ligen i Sverges inskrifter med dessa runor vara ristat *asulf. Det
Synes därför sannolikare att söka ristaren till Gunderup II på Jse-
deren i Norge, där ristningar av kortskrifttyp finnas samtida med
dem på ön Man.
Att dopfunten i Åkirkeby på Bornholm (del. 1, s. CLXVI),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
