Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 Brate: Anmälan.
tids forndanska de gamla diftongerna voro bevarade. Men då
II, 4 (I, 1) Jællinge I c. 935 i ack. plur. neutr. þusi visar tecken
till monoftongering, är det mycket tvivelaktigt, om diftong bör
antagas i de inskrifter, som gruppera sig kring denna, och sär-
skilt kan det väl ej godkännas att i samma inskrift antaga både
bibehållen och sammandragen diftong, såsom Wimmer gör, t. ex.
II, 13 Lyngby (risþi, stin résfii stén, men aisku ÆisJcu) och II, 18
(I, 2) Jællinge II (þausi pési men auk åuk). Liksom Wimmer
just antager i avseende på þausi pøsi Jællinge II och ofta annars,
t. ex. stain stén II, 2 0 Durup, (h)a[ukj hég II, 27 Virring, hai-
þa*bu Héäoby II, B, 4 (I, 11) Hedeby, är den diftongiska beteck-
ningen av digrafisk natur, måhända traditionellt bevarad från den
tid, då den verkligen betecknade diftong och sålunda au, ai på II, 3
Skivum måhända lika litet tecken för diftong i þau, [ra]isJ)U, þausi,
auk som i uþinkaur, aift, baistr. Även beteckningen ei, vilken
som motsvarighet till den gamla diftongen a i särskilt förekommer på
Bornholm, lär icke vara annat än en förbättrad digraf för e ; Wim-
mer förfar med en egendomlig tveksamhet, i det han del. 3, s. 187
finner det högst osannolikt, att man samtidigt skulle hava sagt
Swénn, stén och rceistu (suin, Stin, reistu V, 5 Kuregård) men
icke dess mindre transsJcriberar med diftong de nio första inskrif-
terna på Bornholm ävensom en och annan senare. Till jämförelse
må hänvisas till min utredning av diftongfrågan i Ölands runin-
inskrifter, se Ölands runinskrifter s. 129 ff., vilken uppenbarligen
ock är i viss mån tillämplig på runinskrifterna i Danmark, där
dock den monoftongiska beteckningen stadgar sig vida tidigare än
i Sverge. Men även denna uppfattning hindrar icke att antaga
den av Wimmer antagna ordningsföljden av inskrifterna vara vä-
sentligen riktig.
Om nasalvokalerna i de danska runinskrifterna har ett me-
ningsutbyte ägt rum mellan B. Sjöros Arkiv f. nord. fil. XX,
2 11 ff. och XXI, 177 if. samt W im m er XXI, 45 ff. Sjöros’ re-
sultat var följande regel: I de äldre danska runinskrifterna med
de yngre runorna var vokalen a nasalerad i fortisställning, då den
efterföljdes eller i urnordisk tid hade efterföljts av nasal; i infortis-
ställning, då den dessutom föregicks av nasal, vilken regel även
överensstämmer med Wimmers uppfattning och likaledes framställts
av A. K ock, Arkiv XXI, s. 141 f.; meningsskiljaktigheten gäller
förnämligast, i vad mån inskrifternas beteckning kan återföras på
denna regel och undantagen från densamma förklaras. Att före-
gående nasal ensam nasalerar fortisvokal, förekommer blott i ni§»ut
III, 7 Nörre Nærå.
Undantagen i infortisstavelse äro ack. sing. mask. ubimsk^iU
II, 15 Sønder Vissing II, kuþ^n II, 51 Giver, ian II, b, 5 Da-
nevirke, där a dock följes av nasal;
bribna II, 11 Bække II, kuna II, 58 b Ålum IV, där a
föregås av nasal;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
