Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Anmälan. 195
böjd för utförliga skildringar (vi ha blott heroiska epos; det enda
mytologiska, som finns, Kalevala, har redigerats i nyaste tid!).
Dock — vi måste gå vidare. Man kan emellertid inte nog
starkt betona den betydelse, som denna mytologiens ”grammatik”
har eller rättare borde ha i metodologiskt afseende. De flesta
mytologiska utsväfningar, som begås på ”identifikationernas” eller
på ”tydningarnas” vidsträckta fält, bero på bristande kunskap om
eller känsla för dessa mytologiska skemata, schabloner, eller öfver-
hufvud otillräcklig kännedom om de mytologiska tankebanornas
riktlinjer under olika perioder.
Med hänsyn till sin uppfattning om sättet för och ordningen
mellan de mytologiska föreställningarnas uppkomst och utveckling
ställer sig M. på den s. k. psykologiska riktningens mark (s. 27),
men erkänner naturligtvis, att i ganska många fall den ”geogra-
fiska” är ensam berättigad. En fylligare föreställning om M:s
ställning till de samtida mytologiska ”skolorna” får man längre
fram — i arbetets sista kapitel om den germanska mytologiens
historia, där han på sitt gemytligt-ogenerade sätt blottar deras
specifika svagheter (jfr äfven § 5 början).
Utvecklingen af de mystiskt-religiösa föreställningarna tänker
sig M. i hufvudsak, men alls ej i enskildheter på samma sätt som
Wundt, Edv. Lehmann och öfverhufvud de ledande vetenskaps-
männen på området: 1) ”ö g o n b lick sgu d ar” (Usener), konkreta
föremål, som under trycket af en tillfällig sinnesrörelse få ”gudomlig”
karaktär; ej — med Usener — att förväxla med 2) fetisch en , som
blott är en sinnebild af guden, ej guden själf; karakteristiskt för
fetischen är, att den blir medvetet utkorad till innehafvare af en
gudomlig kraft och sålunda också kan afsättas; den ägnar sig till
en allmännare kult, hvilket ej är fallet med ögonblicksbilden, och
har beröring med, men får ej förväxlas med vårt symbolbegrepp
(fanor o. d.); genom längre gående abstraktion kommer man så
att dyrka ”kraften i sig”, ”själen”, ”anden” och därmed befinner
man sig inom området för den ofta missförstådda 3 ) anim ism en,
sannolikt den till tiden längst utsträckta af alla religionsperioder.
Det är särskildt tre slags ”krafter” eller ”andar”, som blifvit före-
mål för kult: a) förfäderna och de döda (totemismen blott en spe-
cialform häraf, icke ett allmänt öfvergångsstadium!); b) naturan-
darna, först de ”mindre” (floden vid hyddan, regnmolnet, stormen
o. s. v.), och sedermera äfven de ”stora” (sol, måne, himmeln o. d.).
Det är ej naturföreteelserna, som tillbedjas, utan de i dem boende
”krafterna”. Vi se sålunda, att M. lyckligtvis alls ej bryr sin
hjärna med det felaktigt formulerade problemet, om ”själadyrkan”
eller ”naturdyrkan” är ursprungligast : larerna och penaterna kunna
lika litet återföras till naturgudomligheter som tvärtom, och de
”stora naturgudarna” äro knappast tänkbara som medelpunkter i
nationella mytologier! c) vild a djur eller rättare de krafter, som
där husera; djurkulten har knappast haft samma utbredning som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
