Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Anmälan. 201
mot inflytande frän kristendomen (mot Olrik och v. d. Leyen).
Mycket utförligt behandlas Odensgestaltens utveckling. För Odens
ursprungligen demoniska natur talar hans elementära bundenhet
och förmåga af förvandling (jfr den gamle elddemonen Loke, med
hvilken han också från början hör tillsamman, Lokas. 9 ). Han
blir först vindgud, så dödsgud med specialiseringarna: de hängdes
och de i strid fallnes gud. Däremot har han, såsom M. med all
rätt framhåller, inte varit solgud — myten om hans enögdhet lik-
som andra ’gudastympningar* är blott en mytologisk metafor. Ej
heller kan han betraktas som himmelsgud i elementär mening,
men väl som "himlens herre”. De på valplatsen fallnes gud blir
sedan krigsgud. Särskildt viktig är hans vanligen förbisedda funk-
tion af furste- och statsgud. Men han bör icke med v. d. Leyen
betraktas som en esoterisk gud, med hvilken folket inte betattade
sig: förhållandet är blott det, att hans kult reserverades för de
viktigaste frågorna. Som statsgud blef han uppfostrare för furstar
och hjältar (Geirröd, Harald Hildetand). Konungarnas gud blir
också vishetens. Hit hör den djupsinnigaste af alla germanska
myter, den om Odens uppfinning af runorna: guden har i fruk-
tansvärd ansträngning förvärfvat visheten — ett äkta germanskt
drag; jfr myterna om Mimers källa och Oden och Saga (väl Frigg).
Härmed sammanhänger också Odens egenskap af läkekonstens och
diktkonstens gud. Blott kärnan i myten om skaldemjödet är indo-
europeisk: en gud, som hämtar en trolldryck ur ett gömställe.
Slutpunkten i Odens utveckling bildar hans ställning som allfader,
där man ej nödvändigt behöfver tänka på kristet inflytande.
Frigg är den enda säkert samgermanska gudinnan, men ingen
indoeuropeisk gudom. Hon behöfver ej från början ha varit Odens
maka. I öfrigt saknar hon elementariska drag och bör snarast
fattas som en kvinnornas skyddsgudinna. Hennes funktioner stå
dels i öfverensstämmelse med denna hennes ställning, dels kunna
de härledas ur hennes förbindelse med Oden.
Thor är den nordiska mytologiens tydligast karakteriserade
gestalt: han ger forskaren inga problem att lösa såsom Oden,
Freyja och Balder, utan är en enkel, nästan kälkborgerlig natur.
Han är ingen indoeuropeisk gud som Tyr, men närmare än Oden
besläktad med indoeuropeiska gudomligheter. Däremot står han
fullt säkert på urgermansk mark. Ursprungligen är han åskvä-
dersgud liksom Indra och har enl. M. uppstått genom kollektive-
ring af ögonblicksgudar. Thorstjänsten har i Norden liksom Odens-
tjänsten blifvit en verklig religion. Det mest glänsande minnes-
märket öfver denna Thorsdykan är Lokasenna, som Meyer anser
ha anlagts efter samma skema som Merseburgerforralerna, där
Oden förhärligas: alla gudar försöka hvad blott ”vår gud" kan
utföra. — Thors äldsta handling är Thjazes dödande. Gammal och
mytisk är också legenden om Aurvandil. Gudens tärd till Ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
