Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 Hellquist: Anmälan.
gårdaloke har M. fornt varit böjd att betrakta som en ung fabel;
men finner detta nu något tvifvelaktigt.
Den stora gåtan i den nordiska mytologien är Balder. Hans
samgermanska ursprung är höjdt öfver allt tvifvel. Lika säkert
är han en ljusgud, som måste ha åtnjutit ett stort anseende: att
inga säkra spår af Balders kult uppvisats betyder föga, då ju ingen
gärna ställer sig under skyddet af en gua, som dukar under;
märk för öfrigt äfven det likartade förhållandet med Tyr! M. sluter
sig utan tvekan till dem, som identifiera Balder med den i de
merseburgska trollformlerna uppträdande Phol. I den nordiska
Baldersmyten håller M. misteltenen för ursprungligare än svärdet
hos Saxo. Slutresultatet af undersökningen blir, att Balder utgår
från en ljusdemon, för hvars oberoende af sol- eller himmelsguden
särskildt talar, att han är fri från egentliga funktioner. Tidigt
har emellertid hjältesagan och epiken gripit in. Balder blir lik-
som Osiris hufvudperson i ett mytiskt epos. A f de många hypo-
teser, som framställts beträffande tolkningen af Baldersgåtan, un-
derkastas Bugges, Detters, Kauffmanns och Schücks en skarp kritik.
Meyer har afsiktligt valt den brännande Baldersfrågan till en
exemplifikation af mytologisk metodologi och ser i dessa skarp-
sinniga och lärda forskares otvifvelaktiga misslyckande på denna
punkt en varning för mytologen.
Till den gudagrupp, som M. kallar ”Gegengötter” (se s. 332),
för han framförallt Loke, en elddemon, som sedermera utvecklats
till eldgud och såsom sådan än farlig än välgörande. Tydningen
af Loke som 3
afslutaren3 (Mogk) passar ej tillsammans med hans
hypostaser, framförallt inte med namnet Lopt, hvarförutom, såsom
med allt fog framhålles, hela begreppet till och med för en yngre
abstraktion är alldeles för konstladt. Den bland asarna försatta
elddemonen erhåller sina individuella drag genom förbindelse med
Thor. Ju starkare ordningen framhålles som gudarnas verk, i desto
afgjordare motsats kommer Loke till denna; och såsom fiende till
den gudomliga ordningen ställes han efter hand i ett fast förhål-
lande till undervärld och hälvete (ett förhållande, som sålunda ej
vore primärt, såsom vissa förläktare af Lokes chtoniska natur hålla
före). Lokes skiftande natur skulle alltså enligt Meyer kunna för-
klaras som beroende på enhetlig och organisk utveckling och inte
— hvad som annars låge närmare till hands — genom en samman-
smältning af flera mytfigurer. Till s. 352 kan anmärkas, att ”in
aldna í Jårnvidi” — ”vielleicht . . uralte Gottheit des Sonnenun-
tergangs” — dock enligt Vçl. bor i öster och inte i väster.
A f ”Eddische Nebengötter” framträder särskildt den uteslu-
tande norsk-isländske Heimdall, i sin utveckling närmast en him-
melsgud och möjligen en emanation af Tyr, men snarare dock en
yngre skapelse, representanten för den ljusa dagen, hvilken i denna
egenskap får sig tilldelad rollen af gudarnas väktare. Denna funk-
tion utvidgas till den af uppsyningsman öfver den mänskliga verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
