Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Anmälan. 205
sammansättningsled är ej riktig; jfr t. ex. Arndörr, Steindórr,
jSforeen Aisl. Gr.3 s. 154.]
Vikingatidens mytologi och diktning behärskas af de båda pro-
blemen: rättvisan s och od ödligh etens. Ur denna stämning upp-
växa fyra mytkretsar, alla dock på gammal grundval, alla i en ny
enhetlig anda: de nya myterna om Loke, om Oden, om Balder
och om Ragnarök.
Hvarje teodicé behöfver en djäfvul. Vikingatiden hade lyck-
ligtvis en användbar gestalt till hands, nämligen den gamle ofta
högst skadlige elddemonen Loke. Det är kring honom, som nu
en hel värld af ”Gegengötter” kristalliserar sig: Midgårdsormen,
Fenrisulfveo, Hrym, Surt o. s. v. Denna nya dualism mellan goda
och onda makter fick ett kraftigt stöd i nordbornas oerhördt starka
trolldomstro.
Men med motståndaren växte också hans antipod, Oden, som
nu långsamt eröfrar ledningen öfver gudavärlden. Och liksom
hos Hellenerna Dionysos, blef nu Oden den gud, som ensam kunde
skänka od ödligh et. Men ett tecken måste finnas, att man tillhör
honom : spjuttecknet. Så uppstår myten om einherjarna —hvilkas
hela väsen var inriktadt på odödlighet och på kamp. Tron på en
allm än fortvaro efter döden finns däremot ingenstädes betygad,
lika litet som den på en allmän återfödelse.
Ur denna vikingatidens vaknande odödlighetsträngtan och i
andra rummet längtan efter rättvisa och vedergällning är det nu,
som den forngermanska myten om Balder får sin nya, specifikt
nordiska gestalt — denne den ljusa dagsglansens gud, som redan
från början varit bunden vid det periodiska återvändandet af lif
och död. Och ställer man Balderssagan i detta religionshistoriska
sammanhang, förlorar, säger M., försöket att helt enkelt härleda
den ur kristendomen hvarje utsikt att lyckas. ”Den som här an-
tager lån från bok till bok eller t. o. m. från mun till mun, den
förstår ej att från reminiscenser skilja ett lidelsefullt upprördt
hjärtas slag, en i sitt innersta skakad tids stora längtan; den kan
också med Jensen hålla Kristus och Paulus för diplomatiskt trogna
afskrifter från babyloniskan".
De dikter, som förläna Eddans gudasånger sin e g e n tlig a prä-
gel, äro också problemdikter — lika vidt skilda från Thrymskvidas
berättarglädje som från Alvismals lärda torrhet. Och t. o. m,
Vaf. och Vegt. utgå från gåtor, som de vilja lösa. "Bakom
denna poesi ligger ett ansträngdt sökande, liksom bakom de nutida
magernas problemdiktning: Ibsen, Björnson och Strindberg”.
Från kapitlet om ”fornnordisk teologi” vill rec. fasta uppmärk-
samheten vid afsnittet om namngifning. I den föreliggande formen är
det endast ett löst och flyktigt utkast —här och där mycket flyktigt
till och med, mot hvilket i detalj nog vore åtskilligt att anmärka ’).
1) Så är t. ex. den lilla öfversikten af de grekiska gudanamnen, grundad
på Preller-Roberts luftiga etymologier o. d., just ingen prydnad för boken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
