- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugonionde Bandet. Ny följd. Tjugofemre Bandet. 1913 /
209

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ekwall: Anmälan. 209
genom nottecken: f a s t J., f a s t e r J/, f a s t e r a n d [ fa s te r ] eller
b a rr e n JJ, men b a rr e n a f [fe c tio n s ] J’J’J’- Härmed sammanställes
den bekanta vokalförkortningen i engelska ord som h o lid a y : h o ly ,
vilken belyses med en rik materialsamling.
De åsikter, författaren bär gör sig till tolk för, äro väl ej
alldeles nya, men ha knappast förr utvecklats så utförligt och klart.
Andra boken behandlar rytmiken.
Författaren betonar starkt och upprepade gånger, att engelsk
vers vilar på rytmen, d. v. s. ett återkommande av iktus efter be-
stämda, lika långa intervaller. Versfötterna äro alltså isochrona.
Denna upptäckt är ej så ny, som förf. själv trodde, då han i ett
föredrag först framlade sin åsikt. Han har sedermera funnit att
många före honom kommit till denna uppfattning ; den långa listan
s. 144 på metrici (äldst John Mason 1749) som hyst den, vittnar
därom. Men denna sanning är ingalunda ännu allmänt insedd. — In-
tressant och viktigt är i detta sammanhang påpekandet att engel-
ska skalder som Tennyson och Swinburne vid föredrag av egna
verk utomordentligt starkt framhävde rytmen.
Rytmen kan vara stigande eller fallande, och det är ofta svårt
att avgöra vilketdera den är. I engelska är den vanligen fallande.
Det är att märka, att rytmens karaktär ej beror på om den första
stavelsen är obetonad eller ej. Verser som följande ha enligt Ver-
rier stigande rytm:
Heart *) within and God o’erhead.
On the earth ye live again.
Strong with the strength of the race to command, to obey, to endure.
Däremot är den fallande i:
And scattered many a lusty splinter.
This pretty, puny, weakly, little One.
Därnäst behandlas versen, så t. ex. i kap. V versens början,
i kap. VI dess slut, i kap. VII dess inre, i kap. VIII homofoni
(alliteration, rim etc.). I kap. X I slutligen behandlas strofen.
Kap. V (versens början) har särskilt intresse. Versen kan
börja med en betonad eller en obetonad stavelse. En obetonad
stavelse i versens början ät* alltid upptakt. Den traditionella me-
triken opererar med både stigande och fallande fötter: jamber,
anapäster, trokéer och daktyler. Men upptakten är icke av så
grundläggande betydelse, att indelningen av fotterna bör byggas
på den; den kan ju ofta saknas. Vidare gör stigande skansion
ofta våld på språket. En fot t. ex. som d ip ó f i e ’tn to \ the la s t
Id ip o f I th e v a n is h in g s a il är onaturlig, emedan o f tydligen har
svagare tryck än d ip . I en vers som so th ese | w e re w e d | a n d
m e r \r ü y r a n g | th e bells förstöres rytmenav en stigande skansion,
]) Iktus utmärkes af förf. genom att trycka vokalen i iktus*stavelsen
med fetstil.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:26:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1913/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free