Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 Ekwall: Anmälan.
ty mer i merrily är kort och kan ej förlängas. Foten and mer
blir kortare än de övriga. Foten merrily är däremot alldeles i sin
ordning.
Det enda rationella är att alltid skandera fallande; låta den
första betonade stavelsen börja den första foten och låta en eventuell
föregående obetonad vara upptakt. Så har musiken länge förfarit.
Man kunde här vara frestad invända, att om stigande skan-
sion gör våld på en vers med fallande rytm, så borde fallande
skansion ha samma inverkan på en vers med stigande rytm. I
t. ex. versen 1 slip, I slide, 1 gloom, I glance kommer ju med fal-
lande skansion det till slide hörande I att föras till slip o. s. v.
Denna invändning torde dock i praktiken ha föga att betyda, då
engelskans rytm ju i allmänhet är fallande.
Tredje boken behandlar metriken i trängre mening, metra
och variationer inom dem.
Det är här framför allt kap. III, Variations combinées, som
tilldrager sig uppmärksamheten. Den omtvistade frågan om utbyte
av s. k. stigande versfot mot en fallande (inversion, omställning)
löses här på ett åtminstone för anmälaren förut obekant sätt. Pro-
blemet är enligt Verrier helt enkelt. Inversion består i bortfall
av en upptakt och kompensation för densamma genom en extra
obetonad stavelse i näst-följande fot. I en vers som:
Suddenly flash’d on her a wild desire
ha vi en trestavig första fot i stället för upptakt -j- tvåstavig första
fot. Denna trestaviga fot är till sin längd lika med de andra (två-
staviga) fotterna. Hela versen blir sålunda faktiskt kortare än de
normala verserna med upptakt. Detta är överraskande. En kom-
pensation äger i själva verket icke rum; dock kunde ju den extra
stavelsen i första foten giva intryck av en sådan.
Förklaringen är enkel och sinnrik; en annan fråga är om den
är riktig. I en vers som den anförda och många liknande, där den
betonade stavelsen är kort och de obetonade lätt knnna förkortas,
går det bra. Svårare blir det i andra fall, där den trestaviga foten
fylles av långa och starkt bitoniga stavelser, som t. ex.:
Greefe fills the roome vp of my absent childe.
Här är det svårt att uttala de tre första stavelserna så kort, att
den första foten får normallängd. Nu har Jespersen i Den psyko-
logiske Grund till nogle metriske Fænomener (Oversigt over det
Kgl. Danske Videnskabernes Selskabs Forhandlinger 1900; nr. 6)
kommit till det resultatet, att vid s. k. skifte (inversion) andra
stavelsen i regeln har stark biton, och att verser där detta ej är
fallet, alltså just sådana som bäst skulle falla in under Verriers
regel, äro sällsynta och göra ett matt, disharmoniskt intryck. För-
fattaren har ej haft kännedom om Jespersens intressanta förklaring
av problemet.
Om andra delen, Théorie générale du Rythme, som ingående
behandlar rytmen från dess enklaste till dess högst utvecklade for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
