Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Anmälan. 125
Passe-Warek, d. v. s. heliga berg, i hvilka döda män bodde och
där lapparna en g&ng efter döden få ingå. Åfven bland svensk-
lapparna förekommer en kult, som tydligen är identisk med denna.
I båda fallen är ställenas helighet skyddad genom stränga förbud;
på berget finns en sten (sv.-lappska säite, sv. storjunkare), ofta
liknande ett djur eller en människa, och vid denna utföres offer-
handlingen; den bestrykes af blod och fett, och omkring honom
uppstaplas offerdjurens horn. Ibland tjänstgör han också som orakel.
Däremot saknas från de sven sk a lappmarkerna ett uttryckligt
bevis för att man här liksom i Norge trodde på ett de dödas fort-
lefvande i dessa heliga berg. Att en sådan tro äfven här härskat,
är dock sannolikt af flera omständigheter, bl. a. däraf att de en-
staka säite eller storjunkarna betecknas som de enskilda familjer-
nas gudomligheter, hvilket ju tyder på en kult af aflidna förfäder,
som då utan tvifvel ansågos bo i de som heliga ansedda bergen.
Som bekant voro äfven i den fornnordiska hedendomen vissa
berg föremål för dyrkan, och föreställningen, att de döda fortsatte
sitt lif i bergen och kullarna (haugbuar), är väl bestyrkt.
Här har man emellertid att skilja på två olika föreställnings-
kretsar. Å ena sidan trodde man att de aflidna efter döden kommo
till vissa bestämda berg. Denna tro hänger icke tillsamman där-
med, att dessa ställen skulle ha varit begrafningsplatser. Det kan
man bl. a. se af Eyrbvggja, där det omtalas, hur Þórolfr efter sin
död går in i Helgafell, men ligger begrafven vidHaugsnes. Graf-
plats och själabostad äro sålunda här icke identiska.
Men å andra sidan känner den nordiska folktron också den
föreställningen, att den döde fortlefver i sin grafkulle. Denna är
dock för den nordiska hedendomens h isto risk a tid icke lika sä-
kert bestyrkt som dén föregående. De talrikaste vittnesbörden äro
nämligen hämtade från Fornaldarsögur, där de tyckas uppträda
som motiv af mera literär beskaffenhet — låt vara, att dessa ytterst
kunna återgå på en äldre tids mytiska åskådning. Att man
offrat vid Olåfr Geirstadaalfs och Halfdan Svartes grafhögar kan
icke heller utan vidare anföras som ty p isk t exempel på nordisk
dödskult, då det här är frågan om döda konungar.
Förf. berör därpå den nordiska alfkulten och framhåller bl. a.,
att det bästa beviset för påståendet om alfvernas sammanhang med
dödskulten är det ställe i Oláfs Þáttr Geirstadaalfs, där det be-
rättas, att man ”offrade åt honom för fruktbarhet och kallade ho-
nom Geirstadaalfr”. Formerna för alfkulten erinra tydligt om den
lappska dödskulten. I båda fallen finna vi tron på ett i berg och
kullar boende underjordiskt folk, som man bringar offer, bl. a. för
att skaffa bot åt sjuka; offerhandlingen utföres vid en sten, som
bestrykes med blod, fett eller smör (jfr sv. ”älfvestenar”); lapparna
offra åt de döda, nordgermanerna åt alfver, som ju äro nära för-
bundna med dödskulten; Saiwo-andama och alfverna föra i bergen
ett lif, som i enskildheter liknar det mänskliga lifvet o. s. v. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
