Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 Kock: Brytningen i fno. språk.
till Mala skiala, som man skulle kunna tänka sig det mot-
satta förhållandet (dvs. att verben *hela, *skela skulle hava
påvärkat substantiven). Då emellertid verben Mala, skiala
böjas såsom kalla (med pres. sg. Malar, skialar; pret. Malapi,
skialapi etc.), så kan brytningsvokalen i infin. Mala skiala
även bero på inflytande från böjningsformer utan w-förlust
(pres. sg. Malar, pret. Malapi etc.), hvilket viktiga faktum
H. synes hava förbisett. Mera härom nedan.
Ytterligare må här framhållas brytningsdiftongen ia
(även) i kortstaviga feminina ö-stammar, använda såsom
första kompositionsleder. Isl. har icke blott iorp f. ’
jord’
(med io) : ia rp h is, iarpbrekka etc.; mioll f. ’nyfallen snö’ :
M iallhvitr etc.; fio p r f. ’fjäder’ :fiaprh am r etc., utan som be-
kant också motsvarande vokalisation i de kortstaviga g io f
f. ’gåva’ :g ia fm ild r etc.; fiol ’bräde’ : fialhçgg etc. Allmänt
känt är, att ’kompositions’-vokalen i fem. ö-stammar redan
under samgerm. tid var a\ jmf. t. ex. urnord. nom. *erpö
(> isl. iorp) med got. airpa-kunds (med a i andra stavelsen)
’von irdischer abkunft’ (se t. ex. Brugmann Grundr. II1
s. 68). Mycket talar för att den ljudlagsenliga utvecklingen
varit denna i komposita med fortis på första stavelsen: ur-
nord. *erpa-húsa > iarphüs] *geba-mildaR > g ia fm ild r, *fela-
h a g g w a > fia lty g g etc. Dvs. att den äldre «-brytningen in-
trädde även i de kortstaviga g ia f-, fio l- , *)
*) I någon mån kan Paul i Beitr. VI, 28 jämföras.
En versrad lios Egill lyder: iarþgröins mér verþa. Här hava Dr Jón
þorkelsson och Finnur Jonsson (se dennes Kritiske studier 117 ff. och Lex.
poet.) velat, för att få helrim, emendera iarþgróins till *erþgróins. Visans be-
tydelse är emellertid omtvistad (jmf. Krit. stud. a. st.), och det torde vara
mycket tvivelaktigt, om något *erpgróinn funnits. I fall det funnits, kan
formen så förklaras: under brytningstiden kunde komposita med *erpa- f a -
k u l t a t i v t ha fortis på senare kompositionsleden, och då blev *erþa- till *erþ-’
— Då nynorskan har både erv och jarv ’jarv’, och då detta ord såsom
simplex ej påvisats i isl. eller fnorskan, så kan det en gång i fnorskan an-
träffade ærfsJcinn vara sammnsatt med den obrutna formen *erfr (nno. erv).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
