- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Trettionde Bandet. Ny följd. Tjugosjätte Bandet. 1914 /
369

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Brytningen i fno. språk. 869
pl. *ebu etc.). Härvid medvärkade dock även andra
faktorer.
Yid tiden för den äldre a-brytningens inträdande hade
naturligtvis verbet *etön (liksom alltjämt fallet är med isL
efa ’tvivla’), med kvarstående ändelsevokal, obruten vokal.
Detta var naturligtvis också fallet med följande talrika ord
(i den mån som de vid denna tid användes) med alljämt kvar-
stående a: efaþsamligr ’uvis’, efapsemd ’tvil’, efalausliga
’uden tvil’, efalauss ’utvilsom’, efan ’tvil’, efanligr ’tvilsom’,.
efasemd ’tvil’. Även dylika ord, där den äldre a-brytningen
aldrig kunde inträda, bidrogo i icke ringa mån till att e kvar-
stod obrutet i nom. ack. sg. e f (*eða).
Hvad som under dessa förhållanden snarare behöver
belysning än den obrutna vokalen i e f ’tvivel’, är den obrutna
vokalen i de nyss uppräknade orden e fa — efasemd. Enligt
H:s hypotes skulle alla dessa ord ljudlagsenligt ha den yngre
brytning3diftongen sa, och enligt min teori skulle åtskilliga
av dem (efapsemd, subst. efan etc.) ljudlagsenligt ha yngre
brytningsdiftong, under det att enligt min teori ingen bryt-
ning ljudlagsenligt skulle inträda i orden med »-förlust (infin.
e fa c *eban] efalauss etc., sammansatt med gen. sg. e fa c
*eðan ’tvivel’). Genom inflytande från subst. e f infin. efay
efalauss etc. kvarstår e obrutet i de öriga orden *).
pel. Härom yttrar H. s. 41 : ”allmänt i äldre och yngre
språk, alltid obrutet”. Detta synes mig vara en påfallande
uppgift. Ordet har nämligen såsom simplex påvisats blott
från ett enda ställe i fornspråket, nämligen i den första
grammatiska avhandlingen i Snorra-Edda. Där heter det:
”þel er a hnefa bundnom e{>a hlutr feldar”, hvilket av utgi-
varna Dahlerup och Finnur Jönsson i Islands grammatiske
*) I fall ef ’tvivel1 (såsom H. vill) hade varit etymologiskt identiskt
med konjunkt. ef, så hade även ef ’om’ kunnat på analogisk väg bidraga till
att äldre brytning ej inträdde i ef ’tvivel’. I ef ’om’ inträdde som bekant ej
brytning, eftersom ordet är relativt oakcentuerat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:26:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1914/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free