- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Trettioförsta Bandet. Ny följd. Tjugosjunde Bandet. 1915 /
126

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

126 Olson: Förlust av w.
klara växlingen, och det vore naturligtvis ännu bättre, om
man kunde finna en förklaring, som — vad P:s icke gör
— innefattade även förlusten av w-et framför stamvokalen
i formerna keykua, keyk(i)a. En sådan tror jag i själva
verket också kan ges. Jag antager nämligen, att det säker-
ligen svåruttalade *kwaikwian genom dissim itation gett
dels *kivaikian > kueikia, dels *kaikwian > keykua. Genom
kontamination uppstod så ytterligare kueykua och keykia.
Kueykua kan naturligtvis även vare den direkta fortsätt-
ningen av ett undantagsvis odissimilerat *kwaikwian.
Ett urnord. * sla k w ia n ger enligt Pipping med bortfall av
w *slakian, varmed han jämför fsv. slœ k k ia . Pret. * sla k w ip o
utvecklas enligt P. ljudlagsenligt till * sla k ip ö > *slek p a . Pres.
ind. sing. * sla k w lR etc. med ljudlagsenligt kvarstående w blir
däremot * sla k k w iR > *slcekkwiR > sløkkwir osv., och från dylika
former utgår isl. slø k k u a . Då fsv. slœ k k ia alls ingenting
visar rörande ett eventuellt bortfall av w (jfr nedan s. 129 ff.),
är det enda stödet för P:s antagande härav det sällsynta
isl. pret. sle k p a (vilket f. ö., om det skall vara användbart,
måste på grund av omljudet förklaras icke ur ett * sla k ip o
med kort rotstavelse, utan ur ett * sla k k ip ö c * sla k k w ip ö med
förlängd konsonant). Men detta isl. s le k p a är ett mycket
osäkert stöd. På de båda ställen det uppvisats: Mariu
saga (ed. Unger) 1: 142 och ett ställe i Cod. Reg. av den
äldre Eddan (F. Jönsson Det norsk-isl. skjaldespr. 102) är
misstanken mer än rimlig, att e i själva verket står som
tecken för ø. Beträffande Cod. Reg. av Eddan jfr ovan s.
125. Ungers ed. av Marius, har normaliserade vokaler, och
jag har ej kunnat genomgå handskriften. Det kan emellertid
nämnas, att denna enl. Unger s. X II har många skrivfel*
På samma sätt som i föregående ord förklarar Pipping
växlingen isl. vekia (fnor. vækkia) : vøk(k)ua ”utgjuta”, pret.
vakta :vøkta, ur ett urspr. *wakwiatij i vilket w bortfallit i
vissa former: inf. *wakwian > *wakian, pret. *wakwipö>

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:26:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1915/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free