Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Brytningen i fno. språk. 327
Ial- stiaka ”støde til en, tilføie ham et stød” böjes som kalla
enligt Fritzner3 samt Hægstad och Torp. Av subst. *steka yngre
*steki (stiaki) har verbet *steka(n) avletts. I pres. sg. *stekaR >
stiakar etc. etc. inträdde ljudlagsenligt ia.
lal. piåka ”udmatte” skrives med längdtecken i Foranorska
homilieboken, och Fritzner2 upptager ordet med lå n g t a. Även
Hægstad och Torp anföra isl. þjáka med längdtecken över a;
de översätta part, pjákadr med det nyno. ”uttjaaka” och samman-
ställa ordet med det nyno. tjaaka ”slita, stræva”. Icke desto
mindre menar H. s. 23, att det fornisl. (fnorska) piåka ”utmatta”
havt kort a i penultima, och han identifierar det med det nyisl.
piaka ”molestare”. I fall piåka (piaka) hade långt a i penultima i
fornspråket, kan det naturligtvis icke hava a-brytning. För den
här diskuterade frågan (huruvida yngre a-brytning ljudlagsenligt
inträdde i kortstaviga ord med w-förlust) är det emellertid alldeles
likgiltigt, om rotstavelsens a i piåka (piaka) var långt eller kort i
förespråket. I intetdera fallet har ordet den allra minsta bevis-
kraft. Både det fornisl. ordet piåka {piaka, se Fritzner2, Hægstad
och Torp) och det nyisl. ordet pjaka (se Bj. Haldorsen, Eir. Jons-
son, Zoëga) böjas såsom kalla, och de komma alltså över huvud icke
med i räkningen.
Isl. iaga. Detta verb översättes t. ex. av Hægstad och Torp
”jaga; driva, halda paa med” och har väl av alla språkmän en-
stämmigt uppfattats såsom ett ungt låneord (ty. jagen). H. s. 23
anser det ”ej omöjligt”, att det finns också ett inhemskt nordiskt
ja g a , Detta djärva påstående söker han stödja därmed, att ordet
i Norden visar åtskilliga betydelseskiftningar. Betydelsen ”vrøvle,
igjentage tit den samme ting” synes H. misstänka tillhöra ett ur-
sprungligen nordiskt ord. Ätt iaga helt och hållet är ett låneord,
är otvivelaktigt. Men även om det (delvis) hade varit ett in-
hemskt ord i isländskan, hade detta för brytningsfrågan saknat all
betydelse, eftersom isl. iaga (se IED., Fritzner2, Hægstad och
Torp) böjes som kalla.
Nyisl. stjana ”laborem impendere, gjøre sig umage for”, hvar-
till finnes även verbalsubstantivet stjan n. ”labor molestus, besvær-
ligt arbeide”. Då stjana böjes som kalla (Eir. Jonsson, Jón þor-
kelsson Suppl. III, Zoëga), så har det intet vitsord, även om det
existerade redan under brytningsperioden. Stjan n. kan innehålla
äldre a-brytning, men kan även hava avletts av stjana, sedan
detta fått ia (jraf. Kock i Ark. nf. XXVI, 353).
Nyisl. bjaga ”violare, forvride, rykke af lave”, upptaget hos
Gudm. Andreæ, Bj. Haldorsen osv. Ordet böjes enligt Eir. Jons-
son såsom kalla (jmf. även part. bjagadur ”luxatus ). Till detta
verb hör första kompositionsleden av den från 1400-talet en gång
påvisade sammansättningen bjagleitr ”ugly, deformed”, och därmed
är ia förklarat i detta kompositum.
Nyisl. mjaka ”flytte noget af stedet ined vanskelighed” böjes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
