- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Trettioförsta Bandet. Ny följd. Tjugosjunde Bandet. 1915 /
330

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

330 Kock: Brytningen i fno. språk.
atfc den yngre «-brytningen trots »-förlusten inträdde i aitfi-
g ia f a osv., ehuru den uteblev i infin. i f g e ta n > ) g e fa . Lik-
som fsv. och nysv. komposita titt-åla, p w é r g å ta (tv ä r g a ta )
osv. osv. hade fortis på första, semifortis på andra och le-
vissimus (icke levis) på tredje stavelsen (se Kock Fsv. ljud-
lära II, 344 f., Alt- u. neuschw. accentuierung § 366; Ark.
nf. XIII, 181), så var i det nordiska fornspråket förhållan-
det alldeles detsamma med t. ex. (* å u & g éta n > ) *áu ðgebfí.
Detta hade alltså levissimus (icke stark eller ens svag levis)
på ultima. I t. ex. infin. (* g eld a n >) * g eld ä ”betala” med
svag levis på ultima förkortades ä före den yngre «-bryt-
ningens inträdande, och * g eld a blev därför till g ia ld a . Det
är då självklart, att -ä i *(hi(igebä med en svagare ak-
cent (levissimus), än ultima av * g e ld ä hade (svag levis), för-
kortades minst lika tidigt som ultima i * g e ld ä , och * a u å g e ta
(med kort a ) bröts därför till a u p g ia fa .
Nedan s. 332, 334 ff. behandlas ord, där yngre «-bryt-
ning i semifortisstavelse under likartade förhållanden inträtt,
resp. kunnat ha inträtt.
Dessutom framhålles s. 379, 360, att den yngre «-bryt-
ningen ljudlagsenligt inträdde i senare kompositionsleder med
semifortis (^ p r æ te iu > þ rœ tiu g lm ”30”, och väl även i * celletu >
œ ïïiu v u ”11”; också i senare kompositionslederna av dessa
ord hade n förlorats).
Hvad nu vidkommer de tr e (säger 3) gånger anträf-
fade skrivningarna med ia i verbet g e f a ( f g r g ia f a g ia f a ),
så bör man besinna följande. Verbet g e fa är som bekant
ett ytterst vanligt ord, och det förekommer skrivet med e i
rotstavelsen väl hundratals, om icke tusentals, gånger i den
fornisländska och fornnorska literaturen. I nyisländskan
heter det blott g e fa . Skulle det då finnas den minsta sanno-
likhet för Hesselmans antagande, att dessa tre skrivningar
( f y r ) g i a f a skulle angiva det ljudlagsenliga fortis-uttalet, under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:26:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1915/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free