Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Brytningen i fno. språk. 335
Iagsenligt (se ovan s. 330). Yidare ingår ia k i såsom första
kompositionsled i åtskilliga ord sådana som det isl. (av
Fritzner2 samt Hægstad och Torp anförda) ia k a jg r løse is-
stykkers bevægelse, naar de føres eller drive afsted for strøm
eller vind”, de nyisl. ja h a b u rù iir, ja k a fe r ð ”ic e å rift”J a k a -h la u p
"drift of ice” (Zoëga ; jmf. även Björn Haldorsen, IED., Jón
Thorkelsson Suppl. III), nyno. ja k e b ro te ”en sammenstuvet
masse af jakar” (Ross). Redan i Ark. nf. XIII, 168 har
jag framhållit, att dylika komposita tidigare torde hava hetat
ia k n a fç r osv. med gen. pl. iakn a till första justapositionsled,
och att, eftersom denna form är långst avig, brytning ljud-
lagsenligt inträtt i sådana sammansättningar. I fall man
hällre vill utgå från gen. gg. iaka, blir resultatet detsamma*
Komposita av typen * ék a fà ru (isl. ia k a fg r) akcentuerades som
bekant med fortis på första, levissimus (ej stark levis) på
andra och semifortis på tredje stavelsen ; alltså blev * eka fa ru
ljudlagsenligt till ia k a jg r.
Vidare använder man i nynorskan verbet ja k a ”falde
isslag” (Ross), och enligt H. s. 14 förekommer detta (under
formen ja k a ) även i det svenska Xeder-Kalix-målet. Till
ja k a hör det nno. (i Romerike använda) ja k n. ”isslag =
ising”. Verbet ja k a böjes enligt Ross såsom k a lla , och det
fick därför yngre «-brytning (se ovan s. 323 ff.). Om *eka
n. ”isslag” fanns redan under urnord. tid, erhöll det ljudlags-
enligt äldre «-brytning (ja k ). Ytterligare användes i nyno.
dialekter ja k e l m. ”isflage”, isja k (k )l ”istap”; detta ja k e l
synes hava uppstått av urnord. *ekal-, sidoform till det till
isl. iokull utvecklade *ekitl-. Då «-brytning användes i denna
mängd sinsemellan samhöriga och tillika med ia k i samhöriga
ord, så är det ytterst lätt begripligt, att ia från dem över-
fördes till *eki (iaki).
Diftongen ia i det av mig i Ark. nf. XIII, 385 nämnda
nyisl. stja k i ”stake” kan förklaras på ett sätt väsentligen
analogt med förklaringen av ia i ia k i. Från fornspråket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
