Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 Kock: Brytningen i fno. språk.
emot värkligen befintliga kianni ”kind” bör förklaras, är ett
spörsmål, som saknar väsentlig betydelse för brytningsfrågan.
H. synes mena, att det härrör från gen. pl. Manna (”m. fl.
kasus?*). Enligt min uppfattning har gen. pl. i detta, lik-
som i de flästa andra ord, havt så ytterst ringa frekvens,
att det är omöjligt att förklara nn blott från denna kasus.
Emellertid är brytningsdiftongen ia just enligt min teori den
ljudlagsenliga vokalisationen i gen. pl., vare sig att Manna
har yngre brytning (c det långstaviga *kenna) eller möjligen
äldre brytning (< *kenana\ jmf. got. hanane). Det är natur-
ligtvis högst ovisst, huruvida det blott från modern tid upp-
visade nyno. kjana ”mane skjændende” är ett gammalt ord.
Ross Tillæg 1902 upptar det blott från Sondhordland. Det
torde alltså ha blott mycket ringa geografisk utbredning.
Enligt Ross betyder det delvis detsamma som masa, bréka\
alltså rsysle idelig med noget*, *bede eller minde idelig om
noget*. I fall ordet värkligen är gammalt, och i fall,
såsom H. vill, ordet värkligen skulle vara avlett av ett icke
påvisat *keni *käft* (hvilket är ytterst problematiskt), så för-
klaras dess brytningsdiftong ytterst lätt därigenom, att ordet
(enligt Ross) böjes som kalla (jmf. ovan s. 323 ff.). Neutr.
kian kan naturligtvis vara omedelbart bildat av kiana1hvil-
ket även H. synes mena.
Det från ett enda ställe i Dipl. norveg. antecknade till-
namnet hiafi är, såsom H. s. 19 nämner, till sin etymo-
logi oklart, och han synes därför ej lägga någon egentlig
vikt på det. Emellertid förmodar han (i noten), att hiafi
kunde vara släkt med isl. bifa ”bäva*, ”som väl kan ha
haft en urgammal sidofonn med e — icke «-omljuds-e —
då stamvokalen ju anses vara en ursprunglig reduplikations-
vokal*. Detta uttalande bör väl så uppfattas, att man en-
ligt H:s mening under samnordisk tid kanske havt ett verb
*beha ”bäva” med urgermanskt e-ljud, hvilket verb senare
bröts till *biafa\ härmed skulle namnet biafi sammanhänga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
