Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Brytningen i fno. språk. 367
Men en svagt böjd infin. sperna har uppstått ur *sparnian
genom «-omljud, och det hör alltså icke hit; jmf. även Kock
i Ark. nf. II, 48; XIII, 170.
Redan i Ark. nf. XIII (1900), 170 yttrade jag: ”Då
. . . de starka verben snerta, gnesta i inf. icke hava bryt-
ning, utan e liksom i pres. ind. sg., så synes e i dem på
analogisk väg hava spritt sig från sistnämnda form”.
H. tyckes hava förbisett detta mitt uttalande, när han
i sin polemik mot mig (s. 66), med tanke på infinitiverna
snerta, gnesta (och vissa andra) säger, att ”det vore alldeles
oriktigt att inte väsentligen uppfatta dem såsom resultat
av en tendens till likdaning m ellan präsens- och
infinitivstam m arna efter mönster av den talrika gruppen
bresta, suelta etc.”.
Hvad e-ljudet i dessa två infinitiver vidkommer, äro vi
ju alldeles ense, och detta behöva vi således icke diskutera.
I överensstämmelse härmed kan — såsom H. vill — e även
i melta uppfattas.
I Ark. nf. II, 48 med noten har jag förklarat de jämte
de starka skialla ”smälla”, gialla ”ljuda gällt” mötande for-
merna isl. skella, gella*) såsom beroende på dessas svaga böj-
ning, dvs. att de uppstått ur äldre *skallian1*gallian. Här-
med harmonierar det, att så väl Fritzner2 som Hægstad och
Torp i sina ordböcker upptaga blott svagt (ej starkt) böjda
skella, gella. H. synes s. 66, om jag förstår honom rättr
själv anse denna min förklaring vara fullt akceptabel.
För övrigt bör det även framhållas, att skrivningarna
skella, gella i något senare fornnorska handskrifter som be-
kant kan sammanhänga med den framför rotvokalen stående
palatala konsonanten. Sedan skialla, gialla i den något
yngre fnorskan övergått till skimlla, giœlla, kunde dessa sist-
nämnda former skrivas skella, gella beroende därpå, att de
*) Annorlunda men icke riktigt bedömmer jag isl. gella i Sv. ljud-
hist. I, 11S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
