Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Brytningen i fno. språk. 371
”att brytning är allmän i de svaga o f t a r e s t a r k t o n i g a verben:
stiaka stieka, M ala, skiala, kiaga, biaga, (shetl.) *jala, (isl.) þiaka, taga
kialast, skiala, stiana, (östnord.) spjäla, fjä sa , jä v a , jåka <z iaka”.
Följande svar å min sida är tillräckligt: Sam tliga
dessa av IL anförda svaga verb böjas såsom kalla (se
ovan), och s. 323 if. har jag visat, att dylika svaga verb
sakna allt vitsord, när det är fråga om yngre a-brytning i
kortstaviga ord med »-förlust.
Yidare menar H. 76 f.:
”att även bland de starka verben brytningen är vanligare bland dem,
som mindre ofta användas svagtonigt: sådana äro bland de kortstaviga . . .
framför allt jä sa — samt bland de långstaviga Malp a, biarga, skialfa,
skialla, gialla . . .”
Yerbet jäsa har av mig blivit tillräckligt belyst ovan
s. 355 if. Därav framgår, att det finnes icke i något nordiskt
fornspråk, och att det nsv. jäsa väsentligen är helt enkelt
ett tyskt lån. Alltså har ej häller detta ord något vitsord.
Då vi alla äro ense om att brytningen uteblir i ord,
som i satsen äro relativt oakcentuerade, så är det självklart,
att det är i fortis-ställning, som isl. hialpa fsv. hiælpa, isl.
biarga osv. fått brytning. Men just vissa bland dessa verb
äro belysande för spörsmålet, huru pass stor roll man är
berättigad att tillmäta den relativa akcentlösheten i satsen
vid förklaringen av den obrutna vokalen i starka verb.
I fornsvenskan användes hiælpa i åtskilliga samman-
ställningar sådana som hiælpa niper, hiælpa til, hiælpa up,
hiælpa mœdh "understödja” osv. Naturligtvis var i fornspråket
liksom i det moderna språket hiælpa relativt oakcentuerat i
dylika sammanställningar, och fortis hvilade på den följande
prepositionen {hiælpa niper osv.). Icke desto mindre är det
den brutna fortisformen {hiælpa), ej den obrutna infortisfor-
men i^helpa), som blivit den segrande. Yi kunna vara för-
vissade om att även bera, geta, skera, eta osv. väsentligen
äro fortis-former, ehuru i dessa kortstaviga ord fortisformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
