- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Trettioandra Bandet. Ny följd. Tjugoåttonde Bandet. 1916 /
63

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Beckman: Till VGL:s hist. 63
ligt förbund, t. ex. Konongœr vil sær kono biþia; ær pæt
vtan konongrikis, pa skal mæn sina lata fara ok ærændi sit
vraka. YGL I Gb 1, som jag (ovan uppsats XI) trott mig
kunna datera till år 1210. Principen är, såsom synes, att
den stora huvudförutsättningen står som fristående huvudsats,
en mera speciell, ävenledes betingande förutsättning som
frågeformad konditionalsats. Fallet står icke enstaka i
YGL I *), och bildningstypen har säkerligen varit levande
under tiden för lagens redaktion; jfr särskilt det daterade
fallet.
c) Relativt sällsynt, men utan allt tvivel av inhemskt
ursprung är formen med inledande konjunktion æn, eller
senare um. Ex. Æ n biskup skal taka, pa skal konongœr
alla landa at spyria, huarn per vilia hava. Rb 2, som
synes härstamma från c. 1250 2).
d) Av i någon mån ovisst ursprung är hvar (sum).
Detta forekommer i den ursprungliga texten av YGL I blott
en enda gång Jb 19, § 1: Svar sum brytær up ren ok
sten, han hetir i aprum mannum ormylia. Med tillägget
hældær dessutom i Fb 11. Eljest börjar detta uttryck att
visa sig i Brynolfs stadga (1281), till vilken vi återkomma.
Schlyter för uttrycket till hvdr = var och en ; jfr da. hver
den som, likaså Klockhoff, nedan anförda ställe. Men jäm-
förelsen med det följande visar, att vi lika väl kunna tänka
på frågeordet hvär, alltså etymologiskt ”vem som”; jfr da.
hvo der. Uttrycket torde inte ha varit synnerligen brukligt
lagspråk, då vår lag först redigerades. I YGL II förekom-
mer det på en hel del ställen, i yngre partier, t. ex. i Kb
‘) Exempelsamling hos Bergqvist, Anf. arb. § 10, 1.
l) Absolut sett är icke æn något allt för ovanligt ord i VG-L I, se
Pipping, Äldre Västgötalagens ordskatt, Helsingfors 1913. Men i de flesta
fall betecknar ordet en mera tillfällig biomständighet, icke huvudförutsätt-
ningen. Ex. Hændir pæt sot a vægh .., pa skal guþfaþir döpa .. i vatn>
æn vatn ær til. VG-L I. Kb 1. Ofta användes så æn för omväxlings skull
då två villkorssatser förekomma i perioden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:26:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1916/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free