Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brate: Anmälan. 125
ändelserna varit av stor betydelse för stadgandet av de svaga än-
delsevokalerna. Även skriftspråket kan har ha spelat en roll.
Att danskan (och skriftspråket) utövat ett mer än vanligt
starkt inflytande på bergensiskan, framhålla förff. själva flerestädes.
Möjligen har man därför även i ett och annat fall utom det nu
nämnda att snarare se danskt inflytande, där förff. antaga själv-
ständig utveckling eller östnorsk påverkan. Exempelvis det nyss
berörda bevarandet av n efter svagtonig vokal, assimilationer som
Id > II, mb > mm, nd > nn m. m.
F. ö. blott ett par detaljanmärkningar.
Som undantag från den vanliga regeln om m(§) som ändelse-
vokal i Bergenmålet omtala förff. s. 49 ändelserna -ig, -lig, -irp$.
I alla vilja de förklara i-ets bevarande genom den efterföljande
konsonantens kvalitet. Riktigare torde väl vara att här åtm. som
huvudorsak se inverkan av den ursprungliga starka betoningen
(semifortis) i dessa ändelser (jfr t. ex. Kock Alt- u. neuschw.
accentuiering s. 165 ff.).
S. 58 uttalas den meningen, att fornno. ä i Bergenmålets ja
adv. hindrats att övergå till å av det föregående j-et. Att j eljest
utövat en sådan verkan är anm. obekant. Adv. ja torde emellertid
redan i fornspråket ha haft även kort vokal (jfr Kock Sv. ljudhist.
1: 360, 2: 296).
S. 216 anses al ”valk, fold i strømpelæggen” (brukligt även
i danskan) vara samma ord som fisknamnet ål, ehuru troligen den förra
bet. inlånats från lågt. (där visserligen ej uppvisad). Jämför emel-
lertid om ål ”valk” etc. säkerligen riktigare Falk o. Torp Et. wb.
(under aal III).
S. 219 härledes pëtçtç adj. ”pedantisk, omhyggelig for at
være fin i sit væsen og antræk” av holl. peet ”gudmor” med på-
verkan av det li^betjásknáepetimëtçtç (< fr. petit maître). Det holl,
ordets samband med bet. i pëtçtç är dock svårt att inse. Troligare
är väl, att pëtçtç helt enkelt är den till adj. (på -çtç) förvanskade
första sammansättningsleden av petit-maître, liksom uppenbarligen
det sv. petig har detta ursprung (en petit-maître har fattats som en
peti(g) maître). Lund 1913. Emil Olson.
E. Classen, Vowel Allitteration in the Old Germanic Langua-
ges, Manchester 1913.
Detta arbete, som åt förf. förvärvat doktorsvärdighet vid uni-
versitetet i Würzburg, söker förklara det egendomliga förhållandet,
att i forngermansk poesi olika vokaler kunna allitterera med var-
andra, varemot allittererande konsonanters identitet är oeftergivlig.
Som utgångspunkt redogör förf. för hittills framställda förklaringar.
Den äldsta och mest spridda förklaringen, som redan 1836 framställts
av Rapp, Physiol, d. Sprache I, 214, är den, att det blott är sken-
bart, som olika vokaler allitterera, det egentligen likljudande är det
struphuvudspärr (glottal catch), som ännu i nht. föregår varje be-
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI X XXII NT FÖLJD X XVIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
