Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Unders, i fnord. gramm. 189
disk botten ljudlagsenligt blivit till iö- (jrnf. Arkiv nf. XIII,
355 ff.); han erinrar om germanska namn sådana som
JEubertj Euprand osv.
Emot dessa åsikter kunna, så vitt jag ser, ett par be-
rättigade invändningar göras:
Det är enligt min uppfattning mycket vanskligt att
skilja det i de fornnord. namnen loarr Iöar, Iomundr osv.
ingående Iö- från det isl. ordet iór ”häst”, och alla forskare
hava väl hittills uppfattat sammansättningsleden Iö- och iór
”häst” såsom identiska ord. Men om detta är riktigt, så
kan ej det i isländsk poesi mötande iór ”häst” vara ett angel-
saxiskt lån, ty blott i västnordisk poesi brukade ags. låneord
pläga ju ej ingå såsom element i östnordiska och västnor-
diska namn.
Under dessa förhållanden torde Olson själv önska en
sådan modifiering av den av honom givna regeln för för-
lusten av hw, att isl. iór och Iö- i isl. fsv. Iöar(r) osv.
uppfattas såsom identiska ord, hvilka på nordisk botten upp-
stått ur urgerm. *ehwaz urnord. *ehtvan.
Först erinrar jag därom, att det ”urnordiska” språket
självt hade en ganska lång utvecklingshistoria. Det förflöt
åtskilliga århundraden från tiden för inristningen av de allra
älsta urnordiska inskrifterna till den tidpunkt, då det (vä-
sentligen) enhetliga nordiska språket klövs i (mera distinkt
framträdande) nordiska huvuddialekter.
Nu är det från språkhistorien ett allmänt känt faktum,
att när ett språk visar tendens att låta ett ljud förstummas,
detta förstummande ofta inträder sukcessivt, så att det
först inträder i vissa ställningar, därefter i vissa andra
ställningar osv. Jag påminner om det bekanta förhållandet,
att ändelsevokalen i under urnordisk tid förlorades tidigare
«fter lång rotstavelse (prêt. *dömiðé > démdi) än efter kort
rotstavelse (prêt. *tali&é > talfii). Även ett annat belysande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
