Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 Hellquist: Anmälan.
slutsats är dock, såsom förf. också erkänner, klent. Är den emel-
lertid riktig, framgår enl. Helm häraf, att man trott på en fortvaro
af själen efter döden och att skallen betraktats som dess säte
(alltså föreställning om en ‘”organsjäl”) *).
Den yngre stenåldersperiodens stengrafvar och jättestugor
afse däremot tydligen att så länge som möjligt bevara den dödes
kropp, och bruket förutsätter sannolikt föreställningen om en själ,
som icke går under, så länge kroppen bibehålies. Själen betrak-
tades alltså ännu som oskiljbar från kroppen. En annan förkla-
ringsmöjlighet anföres s. 136—137.
Den omtvistade frågan, huruvida dessa bruk och föreställ-
ningar äro autoktona eller ej, besvaras så, att detta visserligen
är fallet med föreställningen om en själ, hvars lif är bundet vid
kroppens existens, men att däremot det speciella slaget af dylika
skyddsbyggnader icke kan förklaras från germansk synpunkt. Ger-
manernas egna bostäder vid denna tid voro icke af sten, och tal-
rika analogier från andra håli visa, att de dödas boningar byggdes
såsom de lefvandes. Anm. kan emellertid inte alldeles undertrycka
ett svagt tvifvel på riktigheten af den slutsats förf. dragit. Skulle
inte hos ett folk, som af en eller annan anledning önskade skydda
sina dödas kroppar — och denna deras egenskap af skydd betonas
ju starkt af förf. — skulle ej där den idén själfständigt kunnat
uppstå att åt de döda bygga motståndskraftigare bostäder än dem
de själfva för sina förhållanden under lifstiden. behöfde?
Såsom de i grafvarna deponerade föremålen —gåfvor till den
döde — utvisa, hade själen samma behof som den lefvande, huf-
vudsakligen mat, kläder och värme.
Nya föreställningar i dessa afseenden torde ha gjort sig gäl-
lande mot slutet af perioden, särskildt tydligt i och med de stora
stenkamrarnas ersättande medelst stenkistor. Dessa små kistor
kunna icke ha betraktats som beständiga uppehållsorter för själen.
Förf. utvecklar, huru förändringarna såväl med afseende på graf-
varna som på grafgåfvorna visa hän på föreställningen om en själa-
resa och ett mål för denna: ett dödsrike.
Härmed sammanhänger också, att mot slutet af stenåldern
grafvar i större antal uppträda, som voro afsedda för enstaka in-
divider och där de stora stenarna ej längre användas. Endast
stensättningen kring kullen kvarstår för att symboliskt antyda det
gamla bruket.
Likbränningen under bronsåldern anser H. innebära en full-
ständig omhvälfning af de religiösa föreställningarna och åsikterna.
Den betecknade emellertid inte, såsom man ansett, ett offer af den
döde till en gud: redan döda människor ansågos icke tjänliga till
offer. Inte heller skedde den för att underlätta själens färd till
dödsriket. Den företogs i stället, icke i den dödes utan i den
*) Förf. använder här den från Wundt lånade termen "primitiver Ani-
mismus", som han s. 19 ogillat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
