Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Brate, Anmälan av ”Svenska studier, tillägnade Gustaf Cederschiöld”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 Brate: Anmälan.
och anser jpater noster hava blivit fem. i fsv. genom attraktion till
ave maria. A. K ock, ”Belysning av ett gammalt i lagtext mö-
tande ord” sammanställer beye ost i Uppl. L. i en handskrift från
1550—1600, vilket av Schlyter förklaras betyda: ”en ost, som synes
hafva blifvit på vissa orter af hustru vid kyrktagning given till
presten”, med nynorska bægja f. ’en pludselig lidelse, et sygdoms-
fald’ Boss, i detta fall ’nedkomsten’. Fornsvenskans lexikograf K.
F. Söderw all framhåller i ”Rättsuttryck i den fornsvenska pen-
tateukparafrasen” som nationella drag hos denna skrift de däri
förekommande rättsformlerna, som sammanställas med motsvarig-
heter i landskapslagarne, och bekräftar ytterligare dess svenska
prägel genom att s. 424 not 2 anföra talrika allittererande
uttryck.
En mellanställning mellan språk- och litteraturhistoria intaga
åtskilliga författares uppsatser. H. Geländer, ”Några danismer
hos Snoilsky” anför, att Snoilsky själv sagt sig känna Danmarks
litteratur bättre än de flesta i Sverge, att denne vistats i Danmark
och av norsk diktning högst värderat Ibsen, men vidgår, att hans
skörd av danismer i Snoilskys språk ändock är högst obetydlig,
liksom han ock anmärker som påfallande, att Snoilskys språk icke
tycks ha rönt någon nämnvärd påverkan av tyskan, oaktat så
många av hans dikter tillkommit på tysk botten under hans mång-
åriga vistelse där. Th. H jelm qv ist, ”Några förmenta eller än-
drade bibelutsagor hos nysvenska författare”, anför ett stort antal
oriktiga bibelcitat, av vilka de flesta utgöra minnesfel, några av-
siktliga förvrängningar. L. L arsson, ”Runstenen i Växjö dom-
kyrka — och Gunnar Gröpe?” ifrågasätter sammanhang av run-
stenen L. 1273, som Larsson först riktigt läst och tytt: ”Toke
Viking reste stenen efter Gunnar Grims s.on. Gud jälpe hans själ”,
med den värendske stormannen Gunnar Gröpe, som skall ha varit
ledare vid dråpet på S:t Sigfrids systersöner. På grund av run-
former och ljudbeteckning hänför Larsson inskriften till senare
hälften av 1000-talet, vilket synes riktigt1). Förf. redogör för vad
som förtäljes om Gunnar Gröpe, och först, att han icke nämnes i
den svenska formen av Sigfridslegenden och icke heller torde varit
ursprungligen nämnd i legendens latinska text, men att i den
hdskr., efter vilken legenden tryckts i SRS II, s. 358 ”diaboli”
överstrnkits och ersatts av ”gröpa”. Det synes då ligga nära att
antaga, det gröpa, som ju är fsv. motsvarighet till fvn. greyp r
’grov, grum, haard’, är en småländsk ersättning för diaboli, jfr sv.
hin hâte, som Messenius och efter honom andra försett med för-
namnet Gunnar, fader, dotter och levnadshändelser, hämtade ur
*) Genom fel av något slag har en av mig given upplysning s. 131
not 2 fått innehållet, att ”runforcnen i s uppträder på svenska runstenar redan
i början på 1000-talet". Jag har själv ”Pireus-lejonets runinskrift s. 40" i
ATS 20: B använt resultatet av min lilla undersökning om förekomsten av
4 i Uppland och där yttrat, att bruket av 4 uti runinskriften på lejonet
överensstämmer med den av andra skäl gjorda tidsbestämmelsen 1059—71.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
