Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Götlind, Versen i Urban Hiärnes Rosimunda. Ett bidrag till studiet av 1600-talets verskonst - 3. Elision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grötlind: Versen i Rosimunda. 237
Elision.
En annan företeelse i 1600-talets vers, som kan ha
sitt intresse att studera, är uteslutning av vokal, vilket i
den tidens poesi har en rent förbluffande utbredning. Jag
skall därför också gå in en smula på denna sak.
Kock, som särskilt studerat elisionsfenomenet i 1600-
talet8 vers, kommer till det resultatet, att i överensstämmelse
med Tysklands och Danmarks teoretici och författaren till
”Manuductio ad poesin svecanam”, Andreas Arvidi, kunde i
flerstaviga ord en slutljudande infortisvokal utstötas framför
en annan vokal eller framför h + vokal, vilket fenomen
åtminstone från och med Stiernhielm är ganska vanligt.
Dessutom förloras i stor utsträckning slutljudande infortis-
vokal även framför konsonantiskt börjande ord icke blott
hos Stiernhielm och hans efterföljare, utan även under 1600-
talets fyra första decennier under dessa förhållanden: a) om
ordet i satssammanhanget var relativt oakséntuerat (t. ex.
kund’), b) i ultima av trestaviga ord med under fornsvensk
tid levissimus på denna stavelse (t. ex. leffwand’). Ytterligare
förloras även midljudande vokal, om ock i mindre utsträckning
än slutljudande, under de sistnämnda (a och b) betingelserna f).
Även i Rosimunda är elision vanlig. (Det rör sig om
i runt tal 200 fall.) Det ser ut, som om Hiärne efterföljt
Stiernhielm även härutinnan. Denne begagnar sig nämligen
mycket flitigt av denna metriska frihet. I ett avseende av-
viker emellertid Hiärne från sin föregångare. Stiernhielm
använder apokope utom framför vokal och h + vokal även
rätt ofta framför konsonant. Hiärnes Rosimunda har ytterst
få exempel på den sistnämnda typen, och dessa äro, som vi
nedan skola se, tvivelaktiga även de 2).
*) Kock: Anmärkningar om 1600-talets svenska verskonst, Ark. f.
nord. fil. XXV s. 4.
2) Detta beror måhända på att Hiärne tagit intryck av den i Arvidis
Ad poesin svecanam (1651) proklamerade satsen: ”nec Vocalis a consonante ex-
cepta elidi debet, quemadmodum id concedit Rhythmologia prisca” (sid. 117).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
