Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Kock, En fornnorsk och östnordisk ljudlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 Kock: En fnorsk o. önord. ljudlag.
teorien” och emot ”epentes-teorien”. Dessa former, som man
ansett ha uttalats *fiagura *fiagurum, skulle visa, att t. ex.
*meku blivit till *meaku > miok ”mycket” osv.
Blott i förbigående nämner jag, att det, så vitt jag
förstår, är metodiskt alldeles oriktigt att lägga en så stor
(nästan avgörande) vikt på ett par ristningar i en så dunkel
runinskrift som den på Kökstenen. Dess läsning är alltjämt
delvis diskuterad; dess tydning är i flera avseenden ytterst
oviss; dess innehåll synes delvis vara rätt fantastiskt.
R ök-inskriftens fiakura fiakurum hava u ttalats
icke *fiagura *ßagurum1 utan fiogura fiogurum med bryt-
ningsdiftongen io, liksom brytningsdiftongen io finnes i
fsv. fioghor, gen. pl. fioghora ”4”, fioghortän ”14”, isl. fiogur,
fiogurray fiogrtån, fiogurtån.
Som allbekant, är det yngre runalfabetet från fonetisk
synpunkt alldeles otillfredsställande, och ofta kan en och
samma runkombination hava två, tre eller ännu flera uttal.
Så användes t. ex. u-runan ej blott för att angiva uttalet u
(ex. kuþ ”gud”) och w, v (uas ”var”), utan också för att
antyda uttalen o (bruþir ”broder”), y (suniR ”söner”), ö (bruþr,
uttalat breðr) osv. A-runan har valör icke blott av a, utan
också av æ (batri ”bättre”), av ç t. ex. i haka i sena born-
holmska inskrifter, hvilket uttalats hggga ”hugga” (Wimmer-
Jaeobsen Danske runemindesmærker s. 28). Nu är det vidare
fullt visst, att ia i runinskrifter mången gång angiver uttalet
io (särskilt brytningsdiftongen).
I fsv. literaturspråket heter pret. till gøra oftast giorpe
med brytningsdiftong. Någon form *giarpe har icke påvi-
sats ur fsv. literatur-språket. Däremot äro sg. kiarþi, pl.
kiarþu m ycket vanliga i fsv. runinskrifter, t. ex. kiarþi
Liljegren 214, 523 etc., kiarþu Runverser nr 24, 71, 147,
159 etc. Härav m åste man draga den slutsatsen, att de
”unristade fsv. kiarþi kiarþu alltid (eller nästan alltid) an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
