Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Åkerblom, Bruket av historiskt presens i den tidigare isländska skaldediktningen (till omkr. 1100)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 Åkerblom: Historiskt presens.
längre fram: ”ok J>å lætr hann handtaka þann mann . .
i H. Hv. står i prosan efter str. 11: ”Hjprvardr svarar, at
han mundi fa lid Helga, ef han vill hefna môdurfçdur
sins”, i H. H. II efter str. 13: ”En er hon spyrr þat, J»á
reid hón . . i Sgdr. i prosan före str. 5: ”Hann svarar
och biðr hana . . (både här och i ex. från H. H. II kan
hdskr:s beteckning för svarar även återges genom svara&i),
i ini. till Grrp: ”þá kvæddi Sigurdr hann måls ok spyrr ..
— Yi se, vilken roll anföringsorden segir, spyrr och svarar
spela i de här anförda uttrycken *).
Att förekomsten av hist. pres. här, likasom åtminstone
på några av de ställen, som N. har antecknat ur själva dik-
terna, kan bero på ändringar av senare avskrivare, synes ej
osannolikt.
Till dessa iakttagelser sluta sig de, som kunna göras
vid studiet av den äldre skaldediktningen.
För att pröva, hur förhållandet i här berörda avseende
har varit i denna, har jag gått igenom F. Jönssons Den
Norsk-islandske Skjaldedigtning 2) för tiden till omkring
1100, med undantag dock av lausavisorna samt ett och
annat obestämbart fragment. Det material, som legat till
grund för min undersökning, omfattar cirka 7,000 versrader.
Och resultatet har blivit fastställandet av ett förhållande,
som är rakt motsatt till det, som ovan har blivit angivet
såsom det a priori mest sannolika.
Av den stora mängd verbformer, somskalderna i denna
del av deras bevarade produktion ha begagnat vid skild-
*) Här bör kanske erinras om hur N. förklarar den ringa frekvensen
av hist. pres. i Eddadikterna. Han menar, att så länge språket icke hade
utvecklat någon bestämd form för fut. och till följd därav pr e s .-formen
måste tjäna till att beteckna både nutid och framtid, det lätt skulle ha
framkallat missförstånd, om pres.-formen dessutom i någon större utsträck-
ning hade blivit använd för att beteckna tilldragelser i förfluten tid (Synt.
II s. 6: "Anm.’’),
2) Här nedan cit. Skj(ald).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
