Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Åkerblom, Bruket av historiskt presens i den tidigare isländska skaldediktningen (till omkr. 1100)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 Åkerblom: Historiskt presens.
(5) ”Det äktenskapet avslöts sedan, att denne rådklobe vän
till konungen ägde Onars enda dotter, den med skog bevuxna".
(6) "Styraren av hamnplatsens korpar drog åt sig Båleygs med
brett anlete försedda brud med stålens mäktiga tal". Ävenså av
Arnors Hrynhenda str. 8 (1. c. s. 307 f.) "Männens vän (— Magnus
d. gode), du hom i besittning av hela Norge" och samme förf.s
Magnusdråpa str. 7 (s. 312): "Den modige, härlige fursten upp-
nådde sedan att styra Norge och hela Danmark”.
Liknande Håkonardråpa i här omnämnda avseende är
Kormak Ogmundarsons Sigurdardråpa (1. c. s. 69). Str. 1
upptas av invokationen, str. 5 av dedikationen; i str. 4 ha
vi ett berättande moment:
"Kampen rasade, då krigaren, som höll drabbning, trängde
fram med det klingande svärdet” (’ordtak’). I de övriga fyra stro-
ferna få vi en skildring av konstanta (resp. itererade) förhållanden.
(2) "Krigaren är i kampen ypperligare än många (tillsammans);
svärdet skaffar den krigsraske Sigurd jarl land". (3) "Jarlen, som
hissar seglet i topp, utmärker *) den redobogne diktaren med en
pannduk” (’ordtak*). (6) "Man må icke taga med sig mat eller
dryck till den givmilde mannens hem, (’ordtak’); vem skulle kunna
(’tnyni’) sätta sig emot beskyddaren av helgedomen; däråt gläder
sig den givmilde fursten” (’ordtak’).
Det kan synas, som om det i de skaldedikter, som här
sysselsätta oss, funnes åtminstone ett säkert ex. på använd-
ning av historiskt pres., nämligen hos Sigvat i hans Knuts-
dråpa str. 4 (Skj. I B s. 232 ff.):
”Svala kölar — det erfor man — rusade norrifrån med gram-
men till det släta Seland, men Anund far med en annan, en svensk
här vid årtullen mot danerna”.
Orsaken till detta enastående fall hos Sigvat skulle man
naturligtvis antaga ligga i svårigheten att i det besvärliga
versslaget tøglag finna ett lämpligt helassonerande rimord
till her; ferr passar utmärkt men ej fór (r. 8 lyder: ”her
soenskan ferr” — om Anund Jakob —), och då samordnandet
med den föregående satsen, som har sitt verb i pret., i alla
fall gör meningen tydlig, skulle Sigvat ha fallit för fre-
stelsen att skapa ett nödrim .
*) Vanligt nutidspres.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
