Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första bandet. III. Häftet - En af sig sjelf uppkommen magnetisk somnambulism (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ör 2159 —
sa den berättelse jag uppsatt, blef af alla,
men i synnerhet af den sjuka, med nöje an-
taget, helst hon ej viste det ringaste’deraf.
Nu upplefde vi åter ett himmelskt upp-
träde. — Då jag slutade berättelsen, gjorde
den sjukas tystnad oss uppmärksamma, och
vid efterseende funno vi henne försatt 1 sitt
exstaiiska tillstånd med pekfingret på näsan,
ögonen rigtade åt höjden, och hela utseendet
af en förklarad. — Vi häpnade; — ingen ta-
lade ett ord. — Så försänkt i djupaste efter-
tanke, förblef hon 40 minuter, utan att röra
ögonlocken. Då sammanknäppte hon händer-
na, och sade, efter några ögonblick, helt lång-
samt och med djup ton: «Knäfall och tacka
«dem, det var hans sista a EET Jag knä-
«böjer och tackar eder!» — Det sista iädb hon
fed en obeskriflig känsla, oli förblef nu öf-
ver 3 timme, med sammanknäppta händer, i
Rana förklarade ställning.
Om jag dock, sade jag, hade N. — (en
förträfflig Målare) här, ban skulle se, hvad
ingen menniska änvu sett, och hvad ingen
målare med den största inbildningskraft skul-
le kunna uppflinna!
Nu lät hon händerna sjunka och utro-
pade: «Huru lätt kan jag on ej gå! — Hvad
«lättnad känner jag ej! — Hvilken präkiig
«Allé! — Det har så lyckligen händt mig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
