Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anm. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
okänbart. Den boströmska filosofien, som i så mycket
tagit arf af Kant, ärfde äfven till en stor del den
filosofiska ringaktningen af relationen, h varmed äfven följde
ovilja mot Hegel, som i viss mening är relativitetens
apostel, samt sympati för Herbart, som, utan
relationernas tillhjelp, sökte konstruera ett mångfald innebärande
absolut. Då plen boströmska filosofien var idealistiskt
sinnad och derjemte förfäktade personlighetens rätt,
nämligen under namnet sjelfmedvetande, så fick relationen
stå (p ar och hölls till och med högt i ära, så länge den
beqvämade sig att vara en relation till sjelfmedvetandet,
alldenstund hon i och med detsamma innebar en
hänvisning till sjelfmedvetandet, sä att detta i hvarje fall
kom att dragas inom synkretsen och derigenom fick
utseendet af att vara det gemensamma i allt; men när
relationen framträdde med anspråk på att blifva ett
sjelf-medvetandets egen relation till det, som hade relation
till sjelfmedvetandet — enligt den naturliga logikens
fordran, att A:s relation till B förutsätter och fordrar en
B:s relation till A — dä tillbakavisades denna fordran,
åtminstone så snart den skulle tillämpas på det absoluta
sjelfmedvetandet. Dels hyste man väl en viss
misstänksamhet mot hvarje i relationen gifven återförvisning/rån
sjelfmedvetandet — om man näml, för sjelfmedvetandets
ursprunglighet och substantialitet hade behöft söka ett
stöd deri, att alla observerade relationer ledde till
sjelfmedvetandet, kunde man naturligtvis icke med samma
nöje åse, att lika många relationer ledde tillbaka från
sjelfmedvetandet —; dels hade man låtit det gälla såsom
en axiomatisk sanning, att relativitet och absoluthet vore
hvarandra uteslutande motsatser, hvilket naturligtvis är
riktigt, om de tagas i betydelsen af beroende och
sjelfständighet, men oriktigt, ifall de, såsom här skedde, tagas i
sådan betydelse att det förra blir en tillvaro i relationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
